Modigt, men lite märkligt

Landskapsregeringens (LR) besked om att den tvärgående linjen i skärgårdstrafiken läggs ned från årsskiftet är ett bevis på att landskapsregeringen menar allvar med sitt försök att få budgeten i balans till 2030. Kostnaden för skärgårdstrafiken måste minska om det målet ska nås, liksom en uppsjö av andra kostnader.

Att det är just tvärgående som får stryka på foten först är heller knappast någon överraskning. Linjens berättigande har ju redan länge diskuterats med sina sviktande passagerarsiffror och gråzonsspelande vad gäller subventionerande av visst näringsliv.

Lika lite är det överraskande att skärgårdens befolkning slog bakut när beskedet från LR kom. Självfallet blir livet krångligare för vissa, självklart kommer en del både personer och företag att få problem på grund av att en väg mellan skärgården och fasta Åland försvinner.

Men samtidigt: kostnaderna måste ned, och då är det rimligt att en linje med ett sviktande passagerarantal är det första man tittar på.

Problemet med skärgårdstrafiken, liksom så många andra stora politiska frågor på Åland, är att varje förändringsförslag tycks framkalla en ryggmärgsreflex hos många att sätta klackarna i backen och skrika nej. Så också med detta. Mycket, kan man ana, kan bero på våra stora svårigheter med att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, och att inse att förusättningarna förändrats så att det som finns i dag inte är garanterat i morgon. Oavsett om vi sparar i dag eller inte.

Landskapet Åland har en ekonomi som inte är hållbar. Budgetunderskottet i år är 29 miljoner, och LR beräknar att sparbehovet till 2030 är 25 miljoner. Så mycket pengar kan inte hittas på bara ett ställe – i princip alla områden inom det offentliga Åland kommer att drabbas av det stålbad som är ett måste om inte både ekonomiska problem och investeringsskulder ska skjutas på kommande generationer.

Därmed inte sagt att LR kunde varit tydligare, snabbare och smartare kring hur man hanterar skärgårdstrafiken. Det är trots allt bara halvannat år sedan man i regeringsprogrammet deklarerade att fem nya frigående fartyg och åtta mindre färjor/linfärjor skulle införskaffas de kommande tio åren. Staten skulle betala, skärgårdstrafiken skulle bli ny och modern.

Sedan kom verkligheten ikapp och grusade drömmarna. I stället för en jätteorder på nya båtar blev det ett nytt rederi, planer på kortrutt och ommålade gamla båtar som ska konverteras till eldrift. Kanske, för vi har ännu inte sett de konkreta planerna. De presenteras sent i höst.

Häri ligger problemet. De tvära kasten och oklara beskeden om vad som komma skall – samtidigt som man kommer med ett dunderklart besked om en enskild linje – gör att osäkerheten och rädslan tar överhand i debatten. När frågor om hur det framtida trafiksystemet ska se ut för att överbrygga det bortfall som tvärgående linjens hädanfärd innebär inte får svar förrän i höst, då är det inte konstigt att de som är beroende av sjötransporterna blir rädda för konsekvenserna.

Dilemmat för landskapsregeringen är förstås att behovet av att sanera ekonomin är brådskande, och dessutom går kontraktet för trafiken på den aktuella linjen ut i höst. Det finns alltså en chans att spara in pengar relativt snabbt. Det är förståeligt att man tar den chansen, men samtidigt riskerar det att låsa de kommande samtalen om framtidens trafiklösningar för hela skärgården.

För den luttrade följaren av åländsk politik blir det också mycket intressant att se om LR den här gången orkar hålla fast vid den linje man har stakat ut. Mer än en gång har åländska regeringar sänt upp testballonger med förslag för att se hur stort ramaskriet blir, för att sedan vända kappan efter opinionsvindarna. Kommer dagens landskapsregering att stå fast vid sitt beslut, eller kommer tvärgående linjen att överleva denna dess största prövning?

Tiden lär ge svar.