Värna det som för oss samman

I ett av de sammanhang som ligger mig närmast samlas vi söndag efter söndag för att dela bröd och vin; gamla, unga, sörjande, glada, mer och mindre bemedlade. Söndag efter söndag påminns vi om att vi angår varandra, eller som det är uttryckt i en av de böner som ofta beds i samband med nattvardsfirande:

”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet”

Det finns mycket man med fog kan kritisera kyrkan för, men denna vecko-
visa påminnelse om att de som angår mig inte bara är de jag har närmast eller de jag själv väljer, utan i förlängning är varje människa är för mig djupt meningsfull.

Att angå varandra, det vill säga helt enkelt att den andres liv spelar roll för mig är en förutsättning för demokrati, menar filosofen Jonna Bornemark i sin bok ”Horisonten finns alltid kvar – om det bortglömda omdömet”.

Det är när vi angår varandra som vi kan känna tillit till varandra och tillit är en grundbult i allt gemensamt mänskligt liv, eller, annorlunda uttryckt, för all politik. Utan känslan för att den andre angår mig, att den andres väl och ve rör mig förvandlas vårt gemensamma liv till en arena där vi kämpar om fördelar. Det är också ett samhälle som i allt större grad börjar präglas av misstro. ”Den politiska fråga vi kanske borde bli bättre på att ställa oss allesammans är: Hur skapar vi ett samhälle där människor känner tillit till varandra? Vilka praktiker ökar tilliten mellan människor?” skriver Bornemark.

För att bygga livskraftiga samhällen behöver vi öva oss i förmågan att se på varandra som människor som angår varandra och låta den cirkel av människor som angår oss bli allt större. Vi måste öva oss i att omformulera vad ordet ”vi” betyder. De senaste årens kriser har visat med all önskvärd tydlighet hur det som sker människor på andra sidan världen rör också oss. Och den allt mer tilltagande klimatkrisen visar att det ”vi” som angår oss även sträcker sig bortom det mänskliga till hela vår omgivning.

”Jag tror därför att vi i den tid vi lever i särskilt behöver värna alla de praktiker och sammanhang som för oss samman och hjälper oss att upptäcka varandra som människor värda att vörda och respektera, att se och lyssna på.”

Utmaningen för många av oss är att vi lever i en värld som under det senaste århundradet präglats av en ständigt ökande acceleration. ”Här, ser du, måste man springa av alla krafter för att hålla sig kvar på samma plats. Om man vill komma någon annanstans måste man springa minst dubbelt så fort”, säger den röda drottningen till Alice i Lewis Carrolls bok Alice i spegellandet, eller, som den tyske filosofen Hartmut Rosa beskriver det: som att ständigt stå som på en nedåtgående rulltrappa; om eller när vi stannar upp halkar vi obönhörligt efter. Rosa menar att det här är den närmst nödvändiga konsekvensen av livet i den moderna världen som så långt bygger på principer om ekonomisk tillväxt, teknisk acceleration och kulturell innovation. Men hastighet främjar aldrig det djupa perspektivet, det lyssnande örat och den blick som ser den andre. Tillit- och förtroendeskapande tar tid och är sällan snabbt och slagfärdigt.

Jag tror därför att vi i den tid vi lever i särskilt behöver värna alla de praktiker och sammanhang som för oss samman och hjälper oss att upptäcka varandra som människor värda att vörda och respektera, att se och lyssna på. Kort sagt alla sammanhang där vi upptäcker att vi angår varandra; i föreningar, församlingar, bya- och granngemenskaper, frivilliga brandkårer och många andra sammanhang.

Min förhoppning är att vi tillsammans ska kunna verka för ett samhälle där hastigheten inte är så hög att det mänskliga inte hänger med, där det finns tid och utrymme för de gemenskaper som stärker vår känsla av att vi angår varandra, gemenskaper där vi möts också i konstellationer som inte annars skulle vara naturliga för oss, där den andre får ett ansikte och en röst.

För det är i det konkreta vi upptäcker varandra som människor som angår varandra och det är i det konkreta mötet med varandra vi övar upp tilliten till varandra.

Stefan Äng

Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.