Ledare

Åland har hittat en utväg i striden om utsläppsrätterna, men Helsingfors måste fortfarande sätta sig vid bordet för att systemet ska fungera.

Sätter sig Helsingfors vid bordet den här gången?

Åland har gjort sitt för att hitta en utväg i striden om utsläppsrätterna. Men vägen är inte fri förrän Helsingfors gör sin del – och det förutsätter en dialog som Finland hittills gjort allt för att undvika.

Publicerad

Ledarsidan

Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.

Landskapsregeringen kringgår regeringen i Helsingfors efter att en ändring i EU:s så kallade auktioneringsförordning öppnat för att medlemsländerna kan utse flera auktionsförrättare av utsläppsrätter. 

Det är ett beslut som för Ålands del kommer i elfte timmen då EU-kommissionen sedan länge väckt ett överträdelseförfarande mot Finland som, om det gått till domstol, sannolikt hade kostat Åland åtminstone 1,7 miljoner euro då Åland medvetet valt att inte godkänna de lagar som krävs för implementeringen av direktivet. 

Att bakgrunden till det hela är Helsingfors totala ovilja att diskutera fördelningen av intäkterna mellan Åland och Finland hade antagligen hjälpt föga i sammanhanget. Men nu undviker Åland sannolikt straffavgiften samtidigt som man ser till att de pengar som åländska företag betalar in till systemet faktiskt hamnar på Åland. 

Helsingfors hantering av situationen har varit under all kritik sedan början. Man har fullkomligt struntat i landskapsregeringens begäran om samråd, trots att självstyrelselagen med all önskvärd tydlighet slår fast att åtgärder som berör Åland med anledning av EU-beslut ska diskuteras och lösas i just samråd.

Genom sitt agerande har Helsingfors också visat en sällan skådad oförmåga till politiskt samarbete och att förhålla sig till, och läsa av, verkligheten

Kevin Eriksson

Genom sitt agerande har Helsingfors också visat en sällan skådad oförmåga till politiskt samarbete och att förhålla sig till, och läsa av, verkligheten. Förmågan att söka samförstånd och dialog borde vara en självklar kompass för alla inblandade – och att Helsingfors ännu en gång visar att den kompassen helt saknas i relationen till Åland är i grunden ett misslyckade som sträcker sig långt bortom enskilda frågor. 

Att Åland nu tar saken i egna händer borde därmed inte förvåna någon öster om Skiftet. Det är ett helt nödvändigt beslut, samtidigt som det är onödigt då det föranleder ökade kostnader för landet som helhet – och kanske ytterligare fördjupar konflikten mellan Åland och Finland.

Åland ska nu få sina pengar, men med historien i det goda minnet går det ändå inte att ropa hej förrän allt är klart. Kan Helsingfors bestrida Ålands agerande på något sätt? Lagarna lär godkännas snabbt i lagtinget under sommaren, men ska sedan genomgå en lagstiftningskontroll som inte alla gånger tidigare varit så självklar som berörda förväntat sig på förhand. 

Och även om lagstiftningskontrollen passeras utan problem återstår en obesvarad fråga som lagförslaget självt inte löser: vem ska administrera de åländska aktörernas konton i EU:s gemensamma unionsregister? Auktionsförrättarfrågan har fått sin lösning men någon motsvarande öppning finns ännu inte för administrationen av depåkontona i unionsregistret, då EU:s regelverk alltjämt förutsätter en enda administration per medlemsland – en roll som i praktiken fortsättningsvis innehas av Energimyndigheten i Finland. 

Den frågan kräver en ny överenskommelseförordning. Med andra ord: Helsingfors måste ändå sätta sig vid bordet med Åland för att systemet ska fungera i praktiken. Frågan är om det sker av egen vilja – för om Finland väljer att fortsätta motarbeta en lösning riskerar landet möjligtvis själv bli föremål för kommissionens överträdelseförfarande.

Den här gången har Åland åtminstone det kortet i handen.