Betalningsanmärkningar ska strykas ur registret en månad efter att skulden har betalats. Det föreslår regeringen i Helsingfors. Om förslaget blir verklighet skulle det drastiskt förkorta tiden som till exempel utsökningsuppgifter finns kvar i kreditupplysningsregistret. I dag är den tiden tre år.

Anmärkningstiden ska inte heller förlängas om nya anmärkningar uppstår, något som sker i dag.

Förslaget motiveras med att det underlättar för personer som råkat i ekonomiska svårigheter. Anmärkningar i kreditupplysningsregistret kan nämligen stå i vägen om man vill ansöka om lån, hyra en bostad eller få ett jobb.

På ytan är det förstås sympatiskt. Många kan hamna i tillfälliga ekonomiska trångmål, och det är sannerligen orättvist – och kontraproduktivt – om det ska ligga en till last när man försöker förbättra sin situation.

Samtidigt kan man fråga sig vad kreditupplysningsregistret alls ska vara bra för när anmärkningar sparas så kort tid. I praktiken blir det ett register över obetalda skulder, inte en indikator för en persons ekonomiska ställning.

Kreditupplysningsregistret är ett medel för att från offentligt håll formalisera förtroende. Sett ur ett metaperspektiv är det en reaktion på den automisering och anonymisering av samhället som kan sägas känneteckna den historiska utvecklingen sedan människor på 1800-talet på allvar började flytta in till städer och ta jobb i fabriker.

Innan dess fanns det inget behov av den här typen av offentliga åtgärder eftersom alla kände alla, och få flyttade längre än till grannsocknen. De som tog språnget och flyttade till ett helt nytt samhälle var tvungna att jobba länge på att bygga upp sitt förtroende från grunden.

Vissa stater går betydligt längre än ett simpelt kreditupplysningsregister för att på byråkratisk väg ge människor ett förtroendekapital att ta med sig vart de än går.

Det mest kända exemplet är givetvis Kina, där regeringen länge experimenterat med så kallade sociala krediter. Man vet ganska lite om vad som faktiskt görs på området, men tecken tyder på att det främst handlar om ett sätt för staten att svartlista oönskade personer.

Många länder tittar med intresse på utvecklingen i Kina, och flera köper redan i dag relaterad teknologi från dem. Inte för att det behövs. Västvärldens sociala medieföretag samlar i all tysthet in så mycket personlig information om sina användare att det skulle göra vilken auktoritär statsbyråkrat som helst grön av avund.

I vår del av världen måste offentlig sektor motivera den typen av integritetsintrång med att det förenklar livet för medborgarna – tar mindre tid, går att göra på distans, sparar skattepengar. Framför allt måste det framställas som frivilligt.

Ta bara EU-kommissionens plan på en europeisk e-identitet. All information om varje enskild medborgare ska samlas i en elektronisk plånbok, och den ska sedan användas när man ansöker om lån, skriver under dokument och i allmänhet rör sig på internet.

Det ska vara frivilligt att vara med, och användaren ska styra vilken information han eller hon delar med sig av. Något som förstås inte är möjligt eftersom exempelvis en bank alltid kommer att kräva vissa dokument för att ens ta ställning till ett lån, och många banker kommer, i takt med att kunderna i allt högre utsträckning har dylika e-identiteter, att lägga ner det traditionella kundmötet till förmån för elektronisk behandling.

Frivilligheten blir med andra ord en dimridå.

En sådan förändring gör lagringstider för betalningsanmärkningar till en synnerligen marginell fråga. Men vi är inte där ännu.

Poängen med utvikningen ovan är att alla försök till att summera en individ i enskilda siffror, anmärkningar och digitala plånböcker är ofullständiga.

En förkortning av anmärkningstiden är bra för vissa grupper av människor, men riskerar att andra, som faktiskt agerat suspekt i ekonomiskt hänseende, slinker igenom. Sådana här verktyg är alltid trubbiga, eftersom en människa trots allt är mer än en enskild uppgift.

I slutändan är bedömningen av en människas helhetssituation viktigast. Vissa företag, hyresvärdar och andra som behöver känna till en potentiell kunds ekonomiska ställning kommer att göra det enkelt för sig och endast se på anmärkningar i kreditupplysningsregistret. De riskerar att förlora fullkomligt hederliga och ekonomiskt solida kunder.

Andra kommer att göra sig besväret att se på varje individ lite extra, och de breddar därmed sin kundbas och ökar sina intäkter.

Det kan en uppdatering av lagen om betalningsanmärkningar inte ändra på.