Såg i bladet att 34 kvinnor erhållit Solveigpriset för ”ledarskap, drivkraft och mod”. De hade nämligen undertecknat ett brev som påtalade omständigheter i den åländska teatervärlden. Brevet innehöll i sig inga nya avslöjanden. Omständigheterna var redan långt före brevet välkända för galans prisnämnd, uppträdande och publik. Omtalade på stan. Men ingenting hände just, förrän en undersökande artikel i Hufvudstadsbladet skakade om. Artikeln ledde till omedelbara åtgärder. Ett resultat, som kunde väl ha varit värt ett pris.
Det hade funnits problem, men de hade fått fortgå, för det fanns ingen vuxen i rummet. Någon som stått för ledarskap, nu använt i ordets egentliga betydelse. Kanske Solveig hade kunnat hantera situationen. Hade sett att det fanns en begåvad eldsjäl inom det åländska teaterlivet som behövde vägledning. Hade valt annorlunda. Hade inte valt linjen att stöta ut ur gemenskapen. Hade inte mobbat.
Detta var min personliga reaktion. Är jag ensam om den?
Jan Kåhre
