Folkomröstning – ett spel för gallerierna

Det tog inte mer än några dagar innan namninsamlingen uppnått sitt mål: det finns en folklig vilja att ordna en folkomröstning om placeringen av demensboendet i Mariehamn. Bakom namninsamlingen står en kampanjgrupp med stadspolitikern Barbro Sundback (S) i spetsen som vill se att demenscentret – eller en demensby snarare – byggs på Ytternäs ängar. 

Fullmäktige har redan ratat det alternativet och gått in för ett köp av Hälsans hus på Norragatan, men nu söker kampanjgruppen en ändring på det – vilket de också har all rätt i världen att göra, inte tu tal om annat. Engagemanget hedrar. Och säg den mariehamnare, eller medmänniska för den delen, som inte vill att de demenssjuka ska få bästa möjliga omsorg. 

Men är en folkomröstning rätt väg att gå? Det är ytterst tveksamt. 

Hälsans hus-alternativet är redan överklagat till Ålands förvaltningsdomstol. Beslut väntas under hösten. Även om besvär kan skapa en irriterade tröghet i förverkligandeprocessen, är det en viktig del av vår demokrati. Makthavarnas beslut ska granskas, och med jämna mellanrum visar det sig också alldeles nödvändigt att så skett, dröjsmålen till trots.

Att nu kräva en folkomröstning riskerar att försena processen ytterligare. Behovet av fler demensplatser är skriande. Medan politikerna träter går äldrevården på knäna och lappar och lagar efter bästa förmåga.

Det beslut som staden nu arbetar utifrån är demokratiskt tillkommet fattat av de 27 personer som mariehamnarna valde in i stadsfullmäktige för två år sedan. De har inte bara givits makten att företräda kommuninvånarna, utan ska också kunna utkrävas ansvar för de beslut som fattas. Det är så det fungerar i en representativ demokrati. I en folkomröstning slår man hål på det. Man skjuter över beslutanderätten – även om den bara är rådgivande – till den enskilda medborgaren.

Vad händer om folket vill något annat än de folkvalda? Enligt svensk forskning ändrar politikerna sällan ett beslut bara för att folket sagt sitt. Och vad leder det till? Jo, förtroendet för politiken sjunker. Om det ordnas en folkomröstning finns det en förväntan på att resultatet får genomslag. 

En annan farhåga med (kommunala) folkomröstningar är att de lätt blir känslostyrda eftersom de är så människonära. Men alla beslut kommer med en kostnad, och när pengarna tryter måste man prioritera. Ingen har sett prislappen för en demensby, och hur ska medborgarna då kunna ta fatta ett välinformerat beslut?

Och det är just därför vi har våra folkvalda. De förväntas vara pålästa och bedöma konsekvenser; se helheten. Dessutom finns det, enligt en utredning som Oasen boende- och vårdcenter nyligen presenterade, begränsad forskning om demensbyar och inte underlag ”för att belysa effektivitet” av just en sådan boendeform. 

För den enskilda medborgaren är det förstås enklare att ta ställning i en sakfråga i en folkomröstning än att bekänna färg i ett val. Men frågan är om det är så klokt. 

Lägg därtill tiden, administrationen och kostnaderna för en folkomröstning – enligt uppgift i runda slängar 50.000 euro – och vi får hoppas att fullmäktige, när man ska ta ställning till om det blir en folkomröstning eller inte, fattar ett välavvägt beslut.