Ett nollsummespel i flaggspelens skugga

Nya siffror från Storbritannien visar att födelsetalen har sjunkit till rekordlåga nivåer. Det är en trend som delas av USA, Frankrike, Italien och Sverige inklusive Åland. Samtidigt växer oron för demografisk kollaps, inte bara bland konservativa utan även bland dem som tidigare avfärdat frågan som reaktionär.

Men det finns en paradox: de grupper som mest förespråkar livsstilar bortom traditionell tvåsamhet – ofta vänsterliberala, urbana och ideologiskt progressiva – är också de som föder minst barn. Det är ett nollsummespel där framtiden offras för nuets självförverkligande. Flaggspels-rörelsen, som i grunden handlar om identitet och frihet, har blivit en symbol för detta skifte. Den lyfter fram könet utbytbart och som något flytande, relationer som valfria, och familjen som en konstruktion snarare än en grundsten.

Det är inte hat att påpeka att detta har konsekvenser. Det är realism. Samhällen som inte reproducerar sig själva måste ersätta sin befolkning, ofta genom invandring, vilket i sin tur skapar nya kulturella spänningar. Nu senast i riksdagen skedde en debatt om saken. Samtidigt föder konservativa grupper fler barn, vilket på sikt kan leda till att just de värderingar som rörelsen motsätter sig blir dominerande igen. Ironiskt nog och med andra ord är det vänstern som genom sin ny-livsstil bäddar för en mer konservativ framtid.

Vi måste våga tala om detta. Inte för att fördöma, utan för att förstå. Ett samhälle som inte vågar eller förbjuds diskutera sin egen fortlevnad är inte progressivt – det är kortsiktigt. Och ett samhälle som hyllar ensamhet, könsupplösning och livsstilsindividualism som hållbart utan att reflektera över dess demografiska pris, riskerar att förlora sig själv.

Elån