Det vi själva kan påverka

Som VD för Inficon Aaland Ab har jag vant mig vid att mycket av vår vardag styrs av faktorer vi inte rår över. Det åländska samtalet om industripolitik måste börja där: med att skilja på det vi inte kan ändra på och det vi faktiskt kan påverka.

Tillsammans med flera andra företag inom tillverkningsindustrin utgör Inficon Aaland Ab ett viktigt ben, som vid sidan av till exempel sjöfarten, turismen och finansnäringen bär upp landskapet. Vi sysselsätter flera hundra ålänningar, betalar löner som omsätts lokalt och exporterar produkter över hela världen. Det är värt att slå vakt om.

Mycket talar emot att driva tillverkningsindustri just här. Råmaterialet måste importeras. Energi och vatten kostar mer än hos våra grannar. Skattegränsen gör transporterna både dyrare och långsammare. All specialistkompetens finns inte lokalt, och nätet av underleverantörer som en industri på fastlandet kan luta sig mot är glest hos oss.

Vi kan inte flytta Åland närmare en hamn på kontinenten, inte avskaffa skattegränsen och inte trolla fram lokala råvarukällor. Det ligger delvis utanför vår kontroll.

Men en sak kan vi själva påverka: att Åland fortsätter vara en plats där människor vill bo. Här ligger en av de viktigaste industripolitiska frågorna. När vi inte kan konkurrera med billigaste råmaterialet eller kortaste transportvägen återstår en avgörande konkurrensfördel – att människor med rätt kompetens vill flytta hit, stanna kvar och bygga sina liv här.

I längden är det rekryteringsförmågan som kan avgöra industrins tillväxt. Den dag en ingenjör eller automationstekniker tackar nej till ett jobb på Åland är det sällan lönen som fäller avgörandet. Det är frågan om partnern hittar arbete, om barnen får en bra skola, om man får tag i en bostad och om sjukvården fungerar. Det är där rekryteringen vinns eller förloras – och där våra unga avgör om de kommer tillbaka efter studierna eller om tilltänkta kandidater utan anknytning till Åland ens funderar på att flytta hit.

Det betyder att näringspolitik och samhällspolitik behöver bli ihopkopplade. Skolor, bostäder, sjukvård, kultur, kommunikationer och en öppen attityd till inflyttade är inte mjuka frågor vid sidan av industrins villkor, de är industrins överlevnadsvillkor. Varje gång vi gör Åland lite bättre att bo på blir Åland också lite mer attraktivt att etablera ett företag på.

Det gäller särskilt nyckelpersoner. Specialistkompetens vi inte hittar lokalt måste lockas hit utifrån, då tävlar Åland inte främst med lön utan med en livsmiljö. Närheten till havet, tryggheten, korta avstånd och möjligheten att ge barnen en uppväxt utan timmar i bilkö väger tungt, men bara om grundförutsättningarna fungerar.

Annat ligger inom räckhåll och där behöver vi också agera. Stabila och förutsägbara villkor för energi, vatten och infrastruktur är en del av att vara en seriös etableringsort. Ett företag som investerar i en ny produktionslinje måste räkna många år framåt utan att gissa vad kostnaderna blir. Lika viktigt är välfungerande transporter till Sverige och fastlandet – både med flyg och båt. När vi reser ut till kunder, leverantörer eller tar emot besökare utifrån så behövs det smidiga kommunikationer.

Min poäng är därför enkel. Vi kan inte själva fixa skattegränsen, energipriserna i Europa eller avstånden till våra leverantörer och kunder. Det vi kan fixa är att Åland fortsätter vara en plats där människor vill leva, vilket det är i dag. Det är där industripolitiken börjar, och det är där den i förlängningen avgörs. Detta gäller förstås inte bara för industriföretag utan för alla företag på Åland.