Det behövs mer än ett ordförandebyte i staden

Christian Nordas (lib) tar över ordförandeklubban i stadsstyrelsen med ett uppdrag: att skapa stabilitet i en stad som är skakad av turbulensen efter Selander-affären. Det är förstås bra, en stabil veteran utan inblandning i det haveri vi sett de senaste månaderna. En chans till stadga, en chans att gå vidare.

Men det är ingen på riktigt-lösning för Mariehamn. Stadens problem uppstod varken med bråket mellan stadsdirektören och avdelningschefen, eller hanteringen av bråket. Nej, Mariehamns politiker har fortfarande ett stort jobb framför sig för att skapa en vettig arbetsmiljö för både förtroendevalda och anställda efter åratal av slitage, påhopp, skitsnack bakom ryggar och lömskspel.

Det både enklaste och svåraste att lösa är de tre senare områdena. Politiken i staden måste bli ”renare”. Det finns definitivt en hel del politiker som söker breda lösningar, samarbeten och framåtsyftande tillsammansarbete. Men det finns också en hel del fulspel i kulisserna där tjänstemän inte sällan spelas ut som brickor i det politiska spelet och där få grepp tycks vara för fula för att använda. Det måste upphöra, personliga motsättningar kan inte vara ledande när staden behöver framtidstro och trovärdighet.

Men det handlar om mer än rent spel och schysst uppträdande. Det handlar också om att hitta nya arbetsformer som gör det politiska värvet hanterbart när uppdragen ständigt blir bredare och mer omfattande. Michele Ferrari (Lib) lämnar uppdraget som stadsstyrelseordförande efter bara två år, med hänvisning till att familj och företag behöver uppmärksamhet och tid. Även om det nog ligger mer än bara det skälet bakom avhoppet, är det symptomatiskt att det är skälet han anger när han kastar in handduken. 

Mariehamn är Ålands största kommun, och det gör uppdraget som högsta ansvarig för den operativa, politiska delen av stadsapparaten både svårt och tidskrävande. Staden gör stora upphandlingar, har många anställda och ställs inför svåra utmaningar. För att leda arbetet i en sådan organisation måste man vara både motiverad och redo att lägga ned mycket tid.

När det dessutom i kulisserna allt oftare viskas om att Mariehamn kommer vara nyckeln i räddningsaktionen för mindre krisande kommuner, förstår man snabbt att updraget knappast kommer att bli enklare i framtiden. Ett troligt scenario i ”operation rädda Lumparland” är att Mariehamn går samman med Lumparland, Lemland och kanske Kökar i en storkommun. Då blir uppdraget som styrelseordförande än större och än mer tidskrävande.

För att möta framtidens krav, storkommun eller ej, behöver stadspolitiken nå en högre grad av professionalisering. Till skillnad från Åland och Finland är det i Sverige vanligt med hel- eller deltidsarvodering av de mest krävande politiska befattningarna i det kommunala arbetet. Storleksmässigt med Mariehamn jämförbara kommuner som Borgholm på Öland eller Ånge i södra Norrlands inland ger båda kommunstyrelsens ordförande möjlighet till heltidsarbete i befattningen. I andra jämnstora kommuner varierar arvodet från deltid till heltid.

Möjligheten till arvodering finns också med i det förslag till ny kommunallag som nu är ute på remiss i kommunerna. I det konstateras att när Finland möjliggjorde hel- eller deltidsarvodering resonerade man bland annat att just styrelseordförandes arbetsuppgifter blivit mer omfattande.

Ett annat argument för en professionalisering av den eller de ledande befattningarna i stadens politiska organisation är att det skulle öka attraktionskraften i uppdraget. När Liberalerna letade Michele Ferarris efterträdare ville ingen av de invalda i fullmäktigegruppen ta sig an uppgiften. Det säger en del.

Det finns saker som talar emot arvodering – till exempel risken att det blir dyrt (går att omfördela resurser) eller risken för en orättvis fördel för det parti som har posten (svårare att kompensera) – men Mariehamn har heller inte råd att inte ha de bästa möjliga personerna på de högsta posterna.

Staden har inte ett gott renommé vad gäller politiskt klimat och kanske måste man tänka i nya banor, både vad gäller det personliga agerandet – och hur man organiserar arbetet.