Dagen som är värd att fira, men som vi glömmer

Det är lätt att ta Europa och EU för givna. Det är lätt att tro att allt skulle vara precis som det är utan EU. Att vi kan resa fritt inom Europa, att vi kan studera och jobba var vi vill i Europa, att vi lever fritt i ett öppet och säkert Europa. Saker som vi tar för givna men inte hade varit det om inte Schumandeklarationen hade kommit till den 9 maj 1950. Dagen då Europas ledare insåg att vapnens tid är förbi och att samarbete och européernas säkerhet måste stå i centrum.

En person i min bekantskapskrets sammanfattade EU på ett bra sätt härom dagen. EU är bäst när det inte märks, sade personen. Och visst är det på många sätt så. För EU fungerar mycket bra på många områden, men det är sällan det lyfts fram. Den fria rörligheten och den inre marknaden fungerar sömlöst för många i vardagen. Det är först när överdrivet detaljerade regelverk införs eller när politiska kompromisser går för långt som problemen uppstår. Då upplevs besluten främmande för många av oss. Samtidigt är det en del av resan som måste göras för att olika viljor, kulturer och tankegods ska hitta sin väg framåt. Det är kort och gott ett måste för att vi ska hitta vägen till konsensus, trots våra olikheter.

Synen på EU har förändrats påtagligt de senaste åren. Där Brexit gav näring åt EU-skepsis har Rysslands anfallskrig mot Ukraina vänt opinionen. Från Frankrikes president Emmanuel Macron till Sveriges statsminister och president Stubb har budskapet varit detsamma: Europa måste stå enat. Inte minst för att skapa säkerhet och trygghet gentemot Rysslands aggressivitet, men även för att stärka vår globala konkurrenskraft. 

Med detta sagt finns givetvis saker som borde rättas till och ändras på, men grunden och tron på Europa är starkare än på länge. Det visar inte bara statschefernas uttalanden utan även rörelser som den planerade isländska folkomröstningen om medlemskap i EU i augusti eller det starka stödet som finns hos befolkningen för EU i de flesta medlemsländerna. 

Att vi i dag firar Europadagen är således inte bara en dag för att fira EU. Det handlar om att fira oss själva. Att vi ingår i en union som arbetar för fred, säkerhet och globalt partnerskap. Det är unikt i tider där många länder går mot ökad auktoritet och isolation. Och det är framför allt en styrka och kan ge Europa en rejäl skjuts framåt, men då krävs än mer samarbete och vilja.

Detta kräver dock att vi som européer inte blundar för verkligheten. Vi måste jobba för att stärka vårt oberoende och vår säkerhet. Stå på egna ben och bygga en stabil europeisk grund för framtida generationer. 

I fyrtio år har Europadagen funnits och firats men med handen på hjärtat är det nog få som har något minne av något direkt firande. Det kanske är dags att ändra på det. På Åland, där EU-frågan ofta domineras av diskussioner om vår egen representation i Bryssel, skulle vi kunna börja fira vad medlemskapet faktiskt ger oss. För EU är så viktigt för oss och kommande generationer att det inte får slarvas bort på grund av missnöjetsyttringar. Kom ihåg, som min vän sade, att EU är trots allt bäst när vi inte märker det. För EU har öppnat upp och skapat fred i Europa på ett sätt som aldrig skådats i historien. Sedan är det upp till oss hur vi förvaltar och nyttjar freden, säkerheten och den inre marknaden.