Bygglusten finns – men inte lånet

”Folk har mycket svårare att låna pengar i dag än tidigare”, säger mäklaren Markus Fellman vid Åland Fastighetskonsult i Ålands radio, och många håller nog med.

Han anser att bankernas höga krav på dem som vill låna till bostad hämmar marknaden. Det gäller både nybyggen och vanliga bostadsköp, det har helt enkelt blivit svårare att få lån.

Bankerna följer förstås bara regelverket. De ska vara försiktiga, räkna med räntehöjningar och se till att kunderna klarar sina lån även i sämre tider. Det låter klokt. Men på Åland får de här reglerna ibland märkliga följder.

Samma krav gäller överallt, men verkligheten ser inte likadan ut i Brändö som i Jomala.

Ett hus i skärgården kan vara byggt med lika mycket kärlek, svett och virke som ett på fasta Åland, men värderas ändå lägre. Då blir det svårt att låna, hur välplanerat huset än är.

Efter en lång tid på tomgång snurrade fastighetsmarknaden till lite i september. Men någon rusning är det knappast än. Många tvekar fortfarande, de bygger inte nytt, flyttar inte, och byggbranschen går på halvfart. Markus Fellman menar att Finland borde släppa loss lite mer kapital i samhället för att få i gång tillväxten. Det är svårt att säga emot. När ingen vågar låna, rör sig heller inga pengar.

Även Ålandsbankens vd Peter Wiklöf konstaterade i Ålandstidningen i helgen att bostadsmarknaden ännu inte tagit fart trots att räntorna halverats. Han noterade också att ”folk tenderar att hålla i pengarna”.

Men man ska också komma ihåg att åländska hushåll redan hör till de mest skuldsatta i landet. Enligt Åsub uppgick skuldsättningsgraden för bostadshushåll med lån till drygt 213 procent av den disponibla inkomsten år 2023. Det sätter bankernas försiktighet i ett visst perspektiv, och visar hur viktigt det är att hitta en balans mellan tillväxt och ekonomisk hållbarhet.

Försiktighet har förstås sin poäng. Vi har sett vad billiga lån och överhettade marknader kan ställa till med. Ingen vill tillbaka dit. Men mellan övermod och överdriven försiktighet finns ett mellanläge. Där någonstans borde vi kanske försöka hamna.

Åland är inte Helsingfors. Här är avstånden korta, men skillnaderna stora. Reglerna är gjorda för att skydda hushållen från skulder, men i praktiken avgör de också vem som har möjlighet att bygga och bo i skärgården.

Kanske är det dags att tänka lite mer lokalt – till exempel genom dialog mellan banker och landskapsregering, utvecklade landskapsstöd eller ett nytt sätt att se på risk – så att det faktiskt går att bygga även utanför Mariehamn.

Det handlar inte om att låna ut pengar lättvindigt, utan om att ge rimliga möjligheter åt dem som tar ansvar och vill investera i sitt eget samhälle.

För när pengarna slutar röra sig, stannar allt till. Även den mest riskkänsliga banktjänsteman borde kunna hålla med om att ett stillastående samhälle är en ganska dålig investering.