Åland – där vi haskar pengar på osålda björnskinn

Det finns en gammal åländsk sanning: Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten.

Jag fortsätter med skinntravestin trots att vi ej har några björnar på Åland. I dagens självstyrelse gör vi tvärtom: vi köper björnskinn i förväg, till överpris, och låtsas att de är värdefulla fast de ligger och ruttnar i förrådet.

Så fungerar politiken numera. Ju större summor, desto färre frågor.

Vi bygger projekt ingen behöver, skapar myndigheter ingen bett om och anställer folk för att administrera andra som administrerar projekt som aldrig blir av. Självstyrelsen har blivit ett permanent björnskinnslager – dyrt, onödigt, miljöfientligt och helt utan marknadsvärde.

Exemplen talar för sig själva:

• Töftölinfärjan: ”miljöfyndet” som blev tre gånger dyrare.

• Hybridfärjan: 73 miljoner – plus 15 miljoner i skadestånd.

• Kortrutten: 340 miljoner för ett luftslott som redan luktar illa.

• Axferries: ett 50/50‑bolag ingen förstår men alla betalar.

• Havsvindkraften: miljardutopi som självdog i drivisen.

• • Axtards: luktar gammalt avloppsdike i bildlik tappning.

Samtidigt har vi fler tjänstemän per capita än någon annan region i Finland, fler myndigheter än vi har byar och fler kostnader än vi har skattebetalare. Det är som om självstyrelsen blivit en maskin för att producera osålda björnskinn, och vi ålänningar står där som godtrogna kunder och betalar för lagret – år efter år.

Vi är nu Finlands dyraste region, inte för att vi är en ögrupp, utan för att vi byggt en statsapparat i miniatyr som äter pengar snabbare än vi hinner tjäna dem. Självstyrelsen är värdefull – men den är inte värd att ruinera oss för. Inte om den fortsätter användas som marknad för politiska inkorrekta björnskinn som ingen vill köpa.

Det är dags att sluta haska.

Det är dags att börja räkna.

Och det är dags att fråga: Vem tjänar egentligen på alla dessa björnskinn – förutom dem skinnarna som försöker sälja dem till oss?

Elån