När vuxna inte längre ser hela bilden

På kort tid har tre vuxna röster höjt sig samtidigt. En tf rektor vid Ålands yrkesgymnasium som vädjar om vuxenvärldens stöd även på fritiden. Polisen som varnar för nätverk som försöker dra in unga i destruktiva miljöer. Och en pappa som beskriver hur hans barn försöker förstå ord ingen människa borde behöva höra.

Tre olika, till synes separata händelser, men de pekar åt samma håll: barnens sociala liv har blivit allt svårare för vuxenvärlden att överblicka. Inte för att någon slutat bry sig, utan för att mycket av det som formar barn och unga i dag sker i rum där vuxna inte längre är närvarande som tidigare.

I yrkesgymnasiets fall handlar det om konflikter som börjar på fritiden, fortsätter via skärmar och till slut spiller över i skolan. Polisen lyfter i sin varning nätverk som inte längre behöver dolda digitala miljöer för att hitta unga, de finns redan där barnen rör sig till vardags. I minister Arsim Zekajs uppmärksammade Facebookinlägg – skrivet tydligt i rollen som pappa – berättar han om sitt barn som kommit hem ledset efter att ha blivit utsatt för hårda ord i skolan. Han beskriver den blandning av maktlöshet och omsorg som många föräldrar känner när ett barn försöker förstå något som gör ont. Där blir det påtagligt vad som står på spel när barn testar språk och beteenden som letat sig in i deras värld, ibland utan att förstå kraften i dem.

Mycket av det som oroar skolan och polisen bottnar egentligen i samma sak: tillhörighet. Barn och unga som söker flocken, tryggheten, skrattet, likesen, gemenskapen. Ibland hittar de den där man önskar: i laget, i skolan, i vänskapen (även om också de miljöerna kan vara tuffa). Andra gånger hamnar de på platser där tillhörighetens krav är hårdare och betydligt svårare för vuxna att följa i tid.

När barn väl fångas av dynamiken, med grupptrycket, lojaliteten och lockelsen i att vara ”inne i något”, då är det ofta sent att komma in och säga att det där inte var så bra. Det är helt enkelt svårt att bryta en sådan process när den redan är i gång.

Konflikter som uppstår i det dolda rinner in i skolorna, men skolorna äger inte tidslinjen. Det som formar barn och unga sker ofta i miljöer där vuxna inte är med, och det gör det svårt att få syn på vad som egentligen händer förrän det redan fått fäste. Polisen varnar, men varningar fastnar lätt vid rubriker. Föräldrar försöker förstå men barnens värld finns numera i fickan, på en skärm som kan släckas på en sekund.

Det är lätt att ropa på fler regler och hårdare tag. Men de som arbetar närmast barnen gör sällan det. De lyfter något annat: samtalet, nyfikenheten, närvaron. För barn berättar men oftast inte för den som förhör, utan för den som lyssnar.

Kanske börjar vuxenrollen där. Inte i att veta allt, utan i att våga bry sig utan att skämmas för det. Att fråga vad som händer i barnens vardag, på nätet och utanför, på samma självklara sätt som man frågar hur dagen varit. Att markera mot ett hårt språk innan orden fastnar och börjar forma hur ett barn ser på sig själv.

När skolan, polisen och en förälder inom några dagar pekar åt samma håll är det ett rop på närvaro. Barnens värld rör sig snabbt i dag. Vi har inte tappat dem. Men vi behöver komma närmare, oftare än vi trott.