Bemanningsstödet handlar inte bara om rederierna, utan om hela Åland

I dag eller i morgon avslutas regeringens budgetförhandlingar. Då kommer man formellt slå fast regeringens position till förslaget om att skära i sjöfartens så kallade bemanningsstöd med 30 miljoner euro.

Sedan finansministerns budgetförslag blev offentligt har jag haft många samtal och möten i ärendet med samtliga regeringspartiers centrala ministrar, Finansministeriets och Kommunikationsministeriets kanslichefer samt regeringspartiernas ansvariga i budgetförberedelserna. Samtalen har varit mycket goda och det finns skäl för optimism även om det alltid är så att inget är bestämt förrän allt är bestämt.

I debatten utmålas bemanningsstöden ofta som ett företagsstöd till rederierna. I själva verket är det ett stöd till att besättningarna kan vara anställda under finländsk flagg. De åländska och finländska rederierna skulle kunna ha annan flagga än den finländska och i teorin göra samma ekonomiska resultat som i dag, men det skulle i så fall bli med besättning som är anställd i estniskt, svenskt eller annat lands system.

Det är självfallet inte omöjligt för åländska sjöfarare att jobba under annat lands flagg och många gör det redan i dag. Vi vet ändå att arbetsplatserna på nära håll kommer minska direkt och successivt om utflaggningar blir verklighet. De estniska sjölönerna är lägre än de finländska och blir därför mindre intressanta för åländska sjöfarare samtidigt som språket ombord blir estniska. Löne- och språkskillnaderna är mindre och obefintliga under svensk flagg, men Sveriges system är uppbyggt så att det är fördelaktigare för rederierna att anställa personal som är bosatta i Sverige. Tidigare utflaggningar har visat att det kommer ske ett gradvis skifte ombord där andelen bosatta i Sverige ökar, något som självfallet är helt naturligt. Konsekvensen blir ändå att vi tappar åländska sjöarbetsplatser.

Dessutom måste man minnas den negativa effekten på åländska kommuner. De som arbetar under svensk flagg kommer betala en del av sin skatt till Sverige och den stannar kvar där fast man är bosatt på Åland. Det är fint att vi har många ålänningar också på svenskflaggade fartyg, men det finns ett ekonomiskt incitament för de åländska kommunerna att nuvarande finländskt flaggade fartyg hålls under finländsk flagg. Det påverkar också Sjömanspensionskassan.

Vare sig man gillar det eller inte är Åland djupt beroende av sjöfarten. Över tusen privata arbetsplatser är direkt beroende av den, och ännu fler indirekt. Stora åländska företag, som betalar skatter som kommer Åland till godo direkt och indirekt, är rederier. Rederierna är också våra kommunikationer öst och väst. Om förslaget om nedskärning i bemanningsstödet blir verklighet kan följden bli att ett rederi i praktiken avslutar trafiken på Helsingfors-Åland-Stockholm rutten som redan nu kämpar med höjda kostnader till följd av EU:s utsläppshandel.

Om det blir verklighet förloras inte bara arbetsplatserna ombord utan det minskar möjligheten att resa till Åland vilket vi som bor här och turister är beroende av. En minskad trafik skulle också drabba Mariehamns hamn och Mariehamns stad.

Därför handlar frågan om bemanningsstödet inte bara om rederierna, utan om Åland. Självfallet handlar det också om Finland, som också är beroende men som ändå inte är lika beroende som vi på Åland.

Mats Löfström