Behovet av att spela Allan

Vad får en person att klä ut sig, lära sig repliker utantill och stå framför publik gång efter gång i över tre decennier? Det handlar inte om rampljuset. Det handlar om något som vi i en tid av sound-bites och ökad polarisering lätt glömmer bort – närvaron, tilliten och känslan av att få ge något till andra. Teater, precis som brandkår, är i grunden ett motgift mot ytligheten.

Att spela Allan, ja, Edwall då i mitt fall – ett litet sidospår direkt för att förklara referensen: två av mina senaste roller har tidigare spelats av herr Edwall själv. Och eftersom vi inom teater-Åland arbetar med begränsade medel, eller kanske det handlar om min kroppsbyggnad, fick jag inte bara axla dessa två roller, jag fick också bära exakt samma kläder i båda rollerna. Snacka om typecastning!

Behovet av att stå på scen är något jag burit med mig i över tre decennier. Från premiären på Högtomt till ett tjugotal uppsättningar på flera åländska scener har teatern följt med mig som en stor del av min identitet. En annan dimension är brandkåren i Saltvik, ett naturligt sätt att följa i min salige fars fotsteg.

För mig handlar teater om så mycket mer än att stå i strålkastarljuset. Det handlar framför allt om tre saker:

Att vara totalt närvarande. Under repetitionerna, och inte minst när publiken väl är på plats, måste man koncentrera sig helt och fullt: på repliker, timing, närvaro. Allt annat tonar bort, och man befinner sig i en liten bubbla av fantasi och kreativitet. Harrison Ford sa om filmbranschen, något i stil med: “vi delar alla något fundamentalt, vi delar privilegiet att jobba i en värld av idéer, empati och fantasi. Ibland gör vi underhållning, ibland konst och ibland är vi så lyckliga att vi gör båda på samma gång”. Att ha möjligheten att inom teatern göra detta är, för mig, en känsla få andra saker kan ge.

Att bygga vänskapsband. Inom teatern möter man människor från alla möjliga bakgrunder och åldrar. I en uppsättning jobbar man tillsammans mot ett gemensamt mål, där helheten alltid går före den individuella prestationen och där man måste lita på sina kollegor fullt ut. Att de levererar sina repliker i rätt ögonblick, att ljuset sköts, att ljudeffekten kommer precis där den ska. Tilliten och öppenheten skapar starka vänskapsband på kort tid, band som sedan håller en evighet.

Att göra något för andra. Känslan av att få underhålla, att förgylla någon annans tillvaro, erbjuda en stunds verklighetsflykt, är underbart fyllande. Oavsett om det handlar om sina kollegor bakom kulisserna eller publiken i salongen.

Intressant nog ser jag stora paralleller mellan teatern och brandkåren i just dessa tre saker. Inom brandkåren gäller samma sak: full koncentration, tillit till kollegorna och ett uppdrag som i grunden alltid handlar om att hjälpa någon annan.

Båda har format mig till den jag är i dag. Frågar man mig vad jag vill bli när jag blir stor, är svaret detsamma som det alltid har varit: brandman eller skådespelare, förstås gärna båda. På Åland, med våra starka föreningar, korta avstånd och fantastiska tillgänglighet, finns faktiskt möjligheten att kombinera just sådana drömmar med en karriär i yrkeslivet.

Så min uppmaning till dig, bästa läsare, är enkel: hitta något som ger dig chansen att vara fullt närvarande, det behöver vi alla i dagens brus. Bygg vänskapsband, ju bättre vi förstår varandra, desto bättre mår vi alla. Och gör något för andra, vi behöver mer av det i ett alltmer polariserat samhälle.

Det kan ta många former. Kanske passar det dig inte att vara aktiv i en förening men ta dig åtminstone tid att gå och se vad föreningarna skapar. En konsert, en konstutställning, eller, varmast om hjärtat för mig, en teateruppsättning.

Men först: njut av det sista av sommaren. Vi ses på teatern i höst!