Är trafikupplägget förenligt med demokratiskt tänkande?

Det följande är en reflektion över vad jag kallar demokratins rätta ansikte. I orostider går tankarna lätt tillbaka till sommarkvällarna på hemgården Norrgårds, långt före el och tv. Då fanns tid för eftertanke, tid att förstå världen. Efter dagens arbete samlades släkten och diskuterade världsläget: Eisenhower i Washington, Kekkonen i Helsingfors och Evald på Fiskö – alla livligt avhandlade.

Ett minne som fastnat är ryssarnas nedskjutning av U-2-planet 1960. De vuxna förstod intuitivt det jag själv först långt senare insåg: deras fördömande av Eisenhowers ursäkt handlade inte om moral utan om realpolitik och insikt i motpartens natur. Har Washington i dag verkligen lärt sig mer om detta än då? Händelser som Putins och Trumps möte väcker tvivel.

Också den lokala demokratin visar sitt rätta ansikte. Lagtinget fattade tre beslut om fortsatt utbyggnad av skärgårdens vägar – och återtog dem. Formellt korrekt, men samhällsbyggandet stannade. I tre decennier har vi levt utan en tydlig plan, med planlöst jonglerande av färjor och ekonomi. Hade vägplanerna genomförts hade över 100 miljoner kunnat sparas, därtill en avsevärt stärkt servicepotential och ett robustare transportsystem. I stället har vi fått trettio år av manipulationer i rutter och turtäthet, utan arbetsro eller trygghet.

Det nuvarande lagförslaget innebär ytterligare kostnader utan förbättrad service. Östra skärgården skjuts åter trettio år framåt, utan hänsyn till ekonomi eller utvecklingsbehov. Samtidigt hörs nu ”hot” från Brändö om att dra tillbaka vattenresurser för planerad vindkraft – ett eko av äldre maktspel där den svagare parten använder de få medel den har för att bli hörd.

Är vi medvetna om vår lokala demokratis sanna väsen? Det är upp till var och en att bedöma.

Till pensionärslivets ljuspunkter hör familjens projekt Kunskapens Hus, där vi berättar om segelfartens historia, Nordenskiölds polarfärder och folkbildningens och demokratins långa, krokiga utveckling – från de gamla grekerna till vår egen tid.

Torsten Nordberg

Från en isolerad ö i Brändö skärgård