Insändare
”För jag mår bra av att få gå ut. Känna vinden, solen på kinderna och den friska luften i lungorna”, skriver insändarskribenten.
Daniel Eriksson
Varför får jag inte gå ut?
”Jag avtjänar inget straff. Jag har demens. Så varför sitter jag inlåst mitt i stan?”, skriver insändarskribenten.
Skicka in en insändare
För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Det är ett år sedan jag flyttade in på Trobergshemmets demensavdelning. Under den tiden har jag bara varit utomhus några gånger.
Jag har alltid levt ett liv utomhus. Jag är född på landet. Jag har arbetat med kroppen, byggt hus, skött jordbruk och trädgård. Mina anhöriga har berättat detta för personalen. Ute har varit mitt liv.
Ändå hålls jag nu inomhus.
Personalen säger att staden är för stökig för mig. För mycket ljud, bilar från alla håll, trottoarkanter och ojämnt underlag. En farlig miljö som jag inte längre kan tolka.
Samtidigt är det ett helt projekt att gå ut. Vi bor på andra våningen utan egen gård. Varje utevistelse kräver hiss, personal och planering. Det hänvisas till GE-villans trädgård, men den miljön är inte anpassad för oss med nedsatt rörelseförmåga eller kognitiv svikt.
När mina anhöriga hälsar på går vi ut i staden och det fungerar. Men jag skulle hellre vara på en lugnare plats, skapad för människor som mig. För jag mår bra av att få gå ut. Känna vinden, solen på kinderna och den friska luften i lungorna. Jag får röra på mig och använda kroppen.
Nu har jag hållits inomhus mot min vilja i ett år. Ibland känner jag mig som en zombie. Jag får starka psykofarmaka för att vara lugn. Det finns en tv som jag förväntas titta på, men jag vill inte bara sitta still.
Mina anhöriga har både pratat med och skrivit till de ansvariga flera gånger utan resultat. De säger att jag inte är frihetsberövad. Men ingen tar mig ändå med ut.
Enligt lagen ska min vilja beaktas även om jag är dement. Min intressebevakare och mina anhöriga har rätt att föra min talan och min rörelsefrihet får inte begränsas utan laglig grund. Att hållas inne på grund av brist på personal, tid eller ändamålsenlig utemiljö är inte ett godtagbart skäl.
Det är boendets ansvar att ordna så att jag får komma ut. Jag har rätt till regelbunden utevistelse och ett liv som främjar hälsa, värdighet och välbefinnande.
Jag avtjänar inget straff. Jag har demens. Så varför sitter jag inlåst mitt i stan?
Jag vill gå ut! Varför får jag inte det, Mariehamns stad?
Dementa Dan
