Äldreboende behövs, men inte slöseri med skattemedel 

Bygget av ett nytt äldreboende i Jomala med plats för 60–100 vårdplatser till en kostnad om 20–30 miljoner euro återremitterades förra veckan av kommunstyrelsen till projekteringskommittén. Det är ett nyktert beslut att bromsa byggivern och se över alternativen och kostnadseffektiviteten i lösningarna. Förslaget som kom från projekteringskommittén höll inte tillräckligt hög kvalitet när det gäller helhetskostnad, riskanalys och samarbetslösningar. 

Detta är anmärkningsvärt. Kommunen har redan har låtit ta fram omfattande behovsanalyser, kostnadskalkyler och alternativstudier, men ändå tidigare valt att i praktiken köra vidare på det dyraste spåret.

Jomala kommun har de senaste åren kört sin ekonomi i botten och under 2026 ska man spara runt en miljon euro. Stora dyra fastigheter har uppförts, allt med ett alibi att kommunen växer och att behov finns. 

Och visst finns behoven, men det betyder inte att man behöver slösa med skattemedel. Det går alltid att finna effektiva lösningar som fungerar ekonomiskt och tillgodoser servicebehovet. Men då krävs ekonomiskt ansvarskännande. Där har det brustit och därför får verksamheten nu spara in på service till invånarna. 

Kanske har de styrande i kommunen nu lärt sig läxan, även om det var nära att man åter gick vilse när arbetsgruppen under ledning av fullmäktigeledamoten Dennis Jansson (M) ville skuldsätta kommunen och påbörja bygget av nytt äldreboende. Och dessutom utan att det fanns något samarbetsavtal tecknat med andra kommuner om köp av vårdplatser och, utan att man på allvar sett över till exempel kostnaderna för driften. 

I underlaget framkommer visserligen utredningar som faktiskt jämför nybyggnation i egen regi med utbyggnad vid Oasen och olika samarbetsmodeller, inklusive privat ägande av fastigheten. Men slutsatserna har tolkats på ett sätt som konsekvent gynnar ett eget bygge i stället för att söka den lägsta totalkostnaden per vårddygn.

Att kommunen vill både äga och driva all verksamhet är förvånande. Det märks också i sättet man hanterat de egna rapporterna på. I stället för att använda dem till att sätta tydliga politiska tak för investeringsnivå, dygnskostnad och skuldsättning har man använt dem för att legitimera ”business as usual”. 

Att dessutom sätta i gång hela processen med ritningarna i förarsätet, innan man noggrant sett över ekonomi, utrett möjligheterna till samordning med redan befintliga verksamheter (notera att om förslaget förverkligas skulle det finnas fyra offentliga kök inom en radie av en kilometer), separerat fastighets- och driftfrågan och inte heller satt upp mål för dygnskostnader och kvalitet, är långt ifrån god ekonomisk hushållning.

Underlagen visar dessutom att just personalflöden, samordning med Oasen och antalet kök är avgörande för totalkostnaden. Ändå har den politiska diskussionen i första hand handlat om byggnadsvolym och fasader.

Med detta sagt ska man inte utesluta ett nybygge, det kan vara det mest fördelaktiga. I det material som överlämnats till kommunstyrelsen finns intressanta kostnadseffektiva modeller  i befintliga lösningar i Sverige. Det skulle vara stabilare att ta lärdom av andra och inte uppfinna hjulet själv. 

Det måste bli ett slut på dyra kommunala prestigeprojekt i Jomala, trots att en del Jomalapolitiker talar om att det garanterar att det finns service i kommunen även efter en eventuell framtida kommunsammanslagning. Men vad man då glömmer är att en sammanslagning lär komma fort om man inte sköter ekonomin oavsett vilka prestigepalats man än skapat.