På vårvintern 1964 meddelade Ålandstidningen att namnvalet för Zeipels var klart. Man tog helt enkelt vara på namnet efter den förra ägaren till tomten, Dagmar Zeipel som var känd i staden för sin prunkande stadsgård. På fotografiet med herrarna bakom projektet syns ännu spjälstaketet som omgav tomten. Först hade man valt att kalla projektet ”Varuhuset Combi”, och man hann till och med annonsera det i telefonkatalogen, men vid registreringen visade det sig att det redan var upptaget. Projektet var enligt tidningen den första varuhusstiftelsen i Norden. Det hela byggde på att självständiga firmor samsades i ett gemensamt hus och där man samarbetade kring vissa frågor, som till exempel reklamavdelningen. Den lösningen förekom på andra ställen i Norden, men tydligen inte i stiftelseform.
Idén till varuhuset kom från Krämaren i Örebro och Kungshuset i Uddevalla. ”Nuförtiden krävs försäljningskoncentration. Därför tog vi upp denna idé, att köpmän ska gå samman för att rationalisera”, sade grundarna Anton Kalmer, Bengt Listherby och Börje Borenius till Ålandstidningen.
Hela elva företag inrättade sig i byggnaden som hade en sammanlagd affärsyta om 1.200 kvadratmeter. Kunden möttes vid entrén av Bertil Hellströms blomsterhandel. Fortsatte man sedan till den norra delen kom man till Listhersbys pappershandel som också hade en foto- och tobaksavdelning. Anton Kalmers elvaror fanns längst in mot nordost. Skivbaren där man kunde lyssna på vinylskivorna innan man köpte var imponerande. I den sydöstra delen av gatuplanet med fönster mot Ekonomiegatan huserade Paul Erikssons livsmedelsaffär med den ampra men kunniga kassörskan Sundblom. I gatuplanets sydvästra del i hörnet mot Torggatan-Ekonomiegatan huserade Hasse Karlssons ur- och guldavdelning. Mellan livsmedelsbutiken och Hasses fanns en disk för resetjänst och information. Där kunde man växla pengar, boka uthyrningsrum och köpa färjebiljetter.
På andra våningen fanns i sydvästra delen Carita Rundbergs skobutik. Intill den fanns Eine Listherbys shop för parfym och bijouterier. Margit Borenius hade en dam- och tonårskonfektion med bland annat en välförsedd strumpbar. På andra våningen fanns även AB Järnkompaniets husgeråd, glas och porslin och souvenirer. Här fanns dessutom Gertrud Björklunds cafeteria, Café Drop in med sitt populära ”Runda bordet”, där bland andra Ålandstidningens Carl-Eric Södergårdh hörde till stamgästerna. I källarplanet huserade AB Järnkompaniets järnavdelning.
På invigningen bjöds det bland annat på kaffe. Intresset var enormt och trängseln stor. Jag var tre år gammal och har några korta minnesbilder av eventet. Jag minns trängseln och den vackra vita porslinsvasen med en utstickande relief i form av en röd ros som jag fick av mamma och pappa. När jag blev lite äldre köpte jag min första färdiginspelade kassett på Kalmers; en kassett med bandet Procol Harum. Jag minns att jag var fruktansvärt besviken med inköpet. Jag hade väl hört en låt av bandet, men den där kassetten var i mina öron bara skramlig och hemsk. Jag minns även ett skoinköp på Zeipels. Det var när myggjagarna återkom på 70-talet och jag insåg efter att ha haft skorna ett par dagar att de jag köpt var alldeles för små. Damerna i butiken tyckte att skorna var för nötta för att bytas, men Egon Johansson kom till min räddning och han tyckte ”låt pojkin byta”!
Snart är troligen affärshuset Zeipels saga all och jag måste erkänna att jag inte kommer att sakna den modernistiska lådan i gatubilden.
Kjell Ekström
