Johanna har alltid varit en väldigt energisk person, och var som barn både superaktiv och busig. Betygen var goda men lärarnas tålamod fick sig ofta en utmaning.

– Jag hade enkelt för mig i skolan, men hittade på allt mellan himmel och jord för jag blev i stället uttråkad. Jag behöver fortfarande väldigt mycket stimulans, berättar hon.

Även social och extrovert är något hon alltid varit, ända sedan barnsben.

– Som treåring charmade jag äldre passagerare på Eckerölinjen genom att klättra upp i deras famnar och prata med dem. Jag tjänade ihop egna godispengar på det sättet och fick flera vykort hem efteråt från glada pensionärer, skrattar hon.

Intresset för skolan har dock aldrig svalnat. Johanna utbildade sig till närvårdare efter högstadiet och därefter vidare till sjuksköterska. Efter tio år i Norge, där hon parallellt med jobbet som sjuksköterska studerade till vårdlärare, kom hon hem till Åland och jobbade som lärare på vårdlinjen vid yrkesskolan. Efter några år kände hon att det var dags att utveckla sig lite till, och hon kom in på ekonomiutbildningen vid Högskolan.

Boxar sig fram i karriären

Johanna Björkvall har tre högskoleexamina i sin ficka och är vd för företaget Björkkö som hon startat tillsammans med sin kollega Pauliina Körkkö.

– Efter sju år som mellanchef var det dags för en förändring. Jag vill så mycket inom offentliga sektorn, utveckla och föra saker framåt, men med krav både uppifrån och nerifrån kan man snabbt känna sig låst. Jag passade inte in, helt enkelt. Jag måste få göra något där jag själv kan påverka, säger hon.

Att driva ett företag är ingenting som kommit utan hårt jobb och motstånd längs vägen. Johannas annars genuint glada ansikte tappar en nyans av sin lyster när hon börjar berätta om vägen fram till där hon är i dag.

– Skulle mina examina vara inom till exempel it hade ingen höjt på ögonbrynet över att jag som kvinna tjänar pengar. Men det ligger ett tabu över vårdyrket, att man inte ska få ta betalt för sina tjänster på samma sätt. Speciellt inte som kvinna. Min uppfattning är att kvinnor kan ha svårt att stöda andra kvinnor. Det är mer sällan som två kvinnor går ihop och startar något tillsammans och lyckas än det är två män som gör samma sak.

Johanna tar en paus och drar in ett långt, djupt andetag.

– Vi har fått uppleva mycket motstånd och fått lära oss att sålla bland både åsikter och tankar som kommit längs vägen i företagandet.

Men trots att vägen varit krokig och stundvis motarbetad önskar Johanna att de kan föregå med ett inspirerande exempel för andra som överväger samma val i livet vad gäller karriären.

– Det här är en sektor där jag önskar att fler skulle våga ta sig fram, säger hon bestämt och leendet återvänder.

Från kanonloppet till svensk klassiker

Som person beskriver Johanna sig själv som extremt målmedveten. Något som märks tydligt i alla de utmaningar hon tagit sig an genom livet. Även fast hon avskyr mornar, och inte ser sig själv som produktiv eller funktionsduglig innan halv nio, har hon hunnit med en hel del i livet.

– Jag tycker om att utmana mig själv mentalt. Det är väldigt givande att jobba med sig själv, för man klarar så mycket mer än vad man tror, säger hon.

Bland annat sprang Johanna kanonloppet första gången som 10-åring. Därefter har hon fortsatt att utmana sig själv på ett flertal olika plan.

– För tolv år sedan bestämde jag mig för att börja springa igen, efter en väldigt lång paus. Jag började på noll så jag började med att springa mellan lyktstolpar och utökade avståndet vartefter. Tre år senare sprang jag mitt första maratonlopp.

Sedan dess har det blivit ytterligare ett maraton, och även en svensk klassiker har hunnit läggas på merithyllan.

– Jag behövde en ny utmaning, och svenska klassikern kändes som en rolig sådan. Jag hade aldrig suttit på en racercykel innan, och jag fick cykeln en månad innan loppet. Men i mål kom jag. Samma var det med skidåkningsdelen, jag hade inte skidat längdåkning sedan lågstadiet och hade ingen teknik överhuvudtaget. Men jag hade konditionen och den mentala styrkan, så även i Vasaloppet kom jag i mål. Det gäller att alltid tro på sig själv, tro på att man klarar det, vad det än är man tar sig an, säger Johanna.

Och än är hon inte klar med fysiska prestationer och utmaningar.

– Någonting till kommer jag att göra!

En varm och fin barndom

Johanna är mamma till tre i dag vuxna pojkar, och har varit ensamstående förälder under största delen av deras uppväxt. Men det har aldrig hindrat henne från att leva livet fullt ut med olika äventyr.

– Jag har alltid kastat mig in i saker. Jag tog mina tre pojkar med mig till USA när de var små och åkte på bilsemester. När vi körde ut ur Miami ifrågasatte jag nog lite vad jag höll på med, med tre små kartläsare under 10 år i baksätet, men bra gick det. Vi åkte även på skidresa till Polen i en liten bil, inpackade som sillar. Bara jag och barnen, skrattar hon.

Att resa med barnen är något hon har värdesatt högt. Hon beskriver sin egen barndom som väldigt fin, med många varma minnen av upplevelser som hennes föräldrar tog henne på.

– Inte hade vi mycket pengar, men mamma och pappa klämde in oss i sin Mazda 323 och åkte iväg med oss genom Europa i tre veckor. Det var absolut inte en lyxresa. Vi bodde på campingar och sov i tält. Men det var ett otroligt äventyr. Jag har fått med mig mycket av det här, att de ofta tog oss med på saker, och jag ser nu att det gått i arv även i mina söner, säger Johanna och ler med hela ansiktet.

Bild

För ett par år sedan var Johannas ena son med i en allvarlig crossolycka. Att han överlevde och i dag är fullt återställd är något som fått Johanna att gå ännu djupare in i sitt motto om att alltid leva livet fullt ut och vara levnadsglad. Parallellt med att ha jobbat 10 år inom cancervården med unga patienter har det format hennes liv och tankar.

– Jag vill alltid vara ute efter nästa äventyr!

Padelcentret andra hemmet

Nästa år fyller Johanna 50 år och firandet är redan spikat. I maj bär det av till Spanien tillsammans med hela sjutton stycken vänner för att spela padel.

– Det är en härlig mix av människor. En del är relativt nya bekantskaper och en annan del har jag känt sedan barndomen. Det ska bli otroligt roligt att åka iväg tillsammans. Vi har bokat lägenheter bredvid en padelbana och ser fram emot att spela lite turneringar, säger hon.

Just padel är ett av hennes just nu största intressen. Hon är med i det åländska seriespelet, men spenderar även utöver matcherna mycket tid i padelhallen.

– Padelcentret är som en stor eftisklubb. Det är socialt och man får möjlighet att umgås med vänner. Jag har fått otroligt mycket nya vänner genom padeln och jag kan komma på mig själv med att ha suttit i hallen upp till sex timmar vissa dagar. Man tittar på när andra spelar, dricker kaffe och bara umgås, säger hon.

När det kommer till själva spelandet är Johanna fascinerad förvånad över hur nervös hon blir inför varje match.

– Jag trodde inte det gick att bli så nervös som jag blir. Det är helt otroligt hur nervös jag är, varje gång. Och då har jag ändå hunnit spela en hel del matcher på två år. Men det är ändå något av det roligaste jag gjort, säger hon.

Balans och utveckling

Vad framtiden kommer föra med sig har hon ännu inte bestämt. Det enda hon är säker på är att hon vill hålla en balans i allting i livet – jobb, familj och fritid.

– Ju äldre jag blir desto mer har jag målet att få satsa på livet. Man ska inte leva för att jobba, man ska jobba för att kunna leva.

Hon vet i alla fall att hon vill fortsätta utvecklas, både i karriären och som person.

– Jag har mycket att lära mig, på alla fronter. En nära vän sa en gång att det kan vara svårt att lyssna på mig ibland, för jag ligger alltid steget före. Och på ett möte kan jag vara den som kommer på fem nya punkter till mötesagendan spontant. Jag behöver lära mig att bromsa mig själv, så att omgivningen orkar med mina idéer. Men det är tur att alla är olika!

När det kommer till hennes energi hoppas hon att den håller i sig livet ut.

– Hade man gjort tester och utredning på mig som barn så hade jag nog troligtvis haft någon form av adhd. Men det handlar om att ta tillvara på sin egen energi och driva den i rätt riktning.