I snart ett år har Minna Hellström jobbat som förbundsdirektör på Ålands kommunförbund. Innan dess jobbade hon i Stockholm som handläggare på Sveriges kommuner och regioner (SKR). Offentlig förvaltning visade sig vara hennes grej. Samhällsintresset fick hon tidigt.

– Jag har samhällsintresserade föräldrar och vi diskuterade mycket hemma, säger hon och menar att det säkert bidrog.

Däremot har Minna aldrig haft någon tydlig målbild.

– Jag har följt magkänslan! Jag höll på med hästar, var kreativ och tyckte om att fotografera. Det var på den vägen jag kom in på att gå yrkes, på media och kommunikation. Det var precis i den stora förvaltningsreformen. Vi var den första omgången som gick HUTH, säger hon om den kombinerade yrkes- och studentexamen.

– I efterhand är jag jätteglad att det blev så. Det gav mer möjligheter att studera vidare.

Efteråt hade hon ett mellanår, innan hon sökte sig till Åbo Akademi för studier.

– Åbo är en trevlig stad, konstaterar hon.

Efter ett basår valde hon offentlig förvaltning som sin huvudlinje.

– Jag har alltid drivits av att förstå saker i samhället. Egentligen trodde jag att jag ville studera sociologi men fastnade för offentlig förvaltning. Det är så konkret. Jag studerade även HR. Det tycker jag är intressant.

Under studietiden var hon utbytesstudent i Norge vilket innebar att hon gick väldigt långt utanför sin bekvämlighetszon och det är hon glad över.

– Jag trivdes!

Flytt i pandemin

Minna skrev sin avhandling om kommunala folkomröstningar och nog fanns tankarna där kring möjligheten att bli kommundirektör när hon kom ut i arbetslivet. När studierna var avklarade fick Minna jobb som handläggare på SKR.

– Det var väldigt tufft. Mitt i pandemin. Mycket pysslande, säger hon om flytten till Stockholm och Sundbyberg mitt i alla restriktioner.

– Jag började med att jobba på distans och det fortsatte nästan hela tiden. Det tog ett halvår innan jag träffade mina närmsta kollegor fysiskt. Jag har full respekt för allt som händer mellan raderna efter distansjobbandet!

Att både börja ett nytt jobb och flytta till en ny stad precis samtidigt, och dessutom mitt i en pandemi, är ingenting hon rekommenderar.

– Men Sumpan gillade jag.

Det var också just för jobbet Minna flyttade till Stockholm. Å ena sidan ville hon göra mer utanför Åland innan hon flyttade hem igen, å andra sidan är hon ingen stadsmänniska och saknar helt enkelt naturen och havet när hon bor och vistas i stadsmiljö. Naturen och havet bidrar till att hon blir lugnare i själen.

– Åbo kändes mer hemma. Stockholm är så stort. Ogreppbart. Tunnelbanan saknar jag inte heller.

Åland har dock en rätt liten arbetsmarknad när det gäller Minnas intressen och specialområden, så när förbundsdirektörsjobbet utannonserades visste hon att det var ett jobb hon ville ha och en chans hon inte kunde missa.

– Jag jobbade i motsvarande organisation i Stockholm. Ett liknande jobb kommer inte ut särskilt ofta på Åland.

Ensam på förbundet

Som förbundsdirektör är man den enda som jobbar i kommunförbundet. Förbundets roll är aningen diffus.

– Man måste ständigt navigera och välja var man ska lägga sina resurser.

Själv vill hon gärna komma med ett nytt perspektiv tack vara erfarenheterna från flera nordiska länder.

– Och i övrigt spinna vidare på grunden som redan lagts.

Kärnan, förklarar hon, är ändå två starka delar. Dels rollen som intressebevakare för kommunerna, dels samarbetsorganisation mellan kommunerna och gentemot landskapsregeringen och andra myndigheter. Mariehamn gick ur kommunförbundet redan för tio år sedan, vid årsskiftet gjorde Jomala detsamma. Det sistnämnda innebar att kommunförbundets kontor flyttades till Finström och kommunkansliet där. Ett kontor hon alltså jobbar ensam på.

På frågan hur det första året på jobbet har varit svarar hon:

– Ja, lugnt har det inte varit. Jag kastades direkt in i en högljudd debatt om landskapsandelarna.

Kring hur hon upplever att det är att jobba ensam i förbundet, säger hon:

– Det är lite både och. Jag gillar att vara självgående, men det är klart att det är ensamt också. Men jag har starkt stöd från kollegorna i Finström.

– Det här jobbet kräver en så stor bredd av en, tillägger hon.

Och även om Minna emellanåt kan ha tyckt att det nästan har varit övermäktigt, lär hon sig också saker väldigt snabbt. All kunskap och vetskap kan man inte heller själv besitta, och då gäller det att veta vara man kan hitta information i stället. Hon jämför med jobbet på SKR som är en väldigt mycket större organisation och där ansvarsområdena är uppdelade.

– Där fanns det till exempel en som enbart hade hand om bredbandsfrågor.

Snabbare än tänkt

Även om Minna visste att hon i något skede ville flytta tillbaka till Åland hade hon inte trott att det skulle bli så snart.

– Det var ingenting jag alls hade tänkt och räknat med. Men jag har inte ångrat det en sekund – att få landa på riktigt!

Minna återkommer till den där magkänslan som hon alltid litar på.

– Jag är trygg i den. Jag tror att det alltid finns någon mening när man står där inför ett vägskäl.

Till en början bodde Minna i en hyreslägenhet i Mariehamn. Hon ville ge sig själv tid att landa och se hur allt kändes. Nu bor hon i Kalmarnäs i ett nybyggt parhus.

– Jag är fortfarande i processen att jag landar. Jag längtar efter att ha landat helt.

Det här med att ha ett eget hem som hon trivs i är viktigt för henne.

– Ända sedan jag var 16 och flyttade hemifrån har jag längtat till ett eget hem.

För Minna som är född på Kökar och uppvuxen på Föglö fanns alltid vetskapen om att hon skulle flytta när det var dags för studier efter nian.

– Man tvingas att växa upp mycket snabbare än jämnåriga.

Återupptog ridningen

Minna kommer in på livspusslet och på vikten av att ha tid att umgås med vänner och familj. Förutom barndomsvännerna har hon de vänner hon har plockat upp under vägen. Hon är duktig på att hålla kontakt.

– Under pandemin hade vi distansfika. Det har vi fortsatt med.

Träningen är också viktig för Minna. Hon tränar på gym och simmar ibland, och så har hon börjat rida igen. Nu på Stall Aftonsol.

– Jag började rida på Föglö, nu började jag i höstas igen. Det krävdes lite träning, ändå kom jag snabbt tillbaka. Hittade känslan.

Mitt i hennes beskrivande om vad ridningen ger henne – hur bra man mår när man är kring djur och att man tvingas vara närvarande när man rider och ska styra ett så stort djur – så visar det sig att hon är pälsdjursallergiker. Hon preparerar sig helt enkelt med allergimediciner innan hon ska iväg till stallet. Men det är ändå inte hela hjälpen i sammanhanget.

– Jag är ganska envis!

Samma typ av envishet visar det sig även ha genomsyrat hennes mamma och mormor. Hon beskriver uppväxtens betydelse, den sociala kompetensen hon har i ryggraden. Och det sunda förnuftet, som hon påminner om att man kommer väldigt långt med.

Tränar på morgonen

Den där envisheten Minna besitter är kanske både av godo och av ondo. Som att hon utsätter sig för ridningen och därigenom kontakten med hästarna trots att hon är allergisk. Hur hon reagerar beror också på dagsformen, hur hon har ätit, sovit och tränat. Därigenom kommer hon in på just de där pusselbitarna i livet som ger henne balans. Hon beskriver betydelsen av mat, sömn och träning. Sömnproblemen har följt henne nästan hela livet. Det är också någonting hon jobbar med, konstant. Grunden till hennes sömnproblem ligger i att hon har svårt att koppla bort och slappna av. Hon kan inte somna.

– Det är något jag jobbar med och lär mig. Jag har insett hur viktig återhämtning är. Träning och rutiner har hjälpt. Jag stiger upp och tränar på morgonen. Åker till gymmet. Det är mörkt och tyst runt omkring en. Det är bästa stunden på dagen!

Det var under studietiden i Åbo Minna började med morgonträningen. Egentligen handlade det om att hon inte var så bekväm på gymmet och valde att gå dit när ingen annan var där. Minna spelar även piano och hemma i gästrummet står ett piano. Visserligen har hon tagit pianolektioner, men hon tonar ändå ner sina spelkunskaper.

– Om jag har någon låt jag vill spela tar jag ut ackorden.

Överlag gillar hon musik, särskilt rock och specifikt alternative metal.

– Det började med att jag lyssnade på Linkin Park och så har det fortsatt.

Hårfin linje

Minna nämner skiljelinjen mellan arbetsliv och privatliv, att den linjen kan vara ganska tunn på Åland. Men också att det i en enmansorganisation är viktigt att skilja på identiteterna.

– Det är så viktigt att skilja på person och arbetsroll. Det har en tendens att flyta ut. Jag kan sakna anonymiteten lite. Det där oskrivna bladet när man möter andra, säger hon och jämför med hur det är i en storstad.

Hon gillar dock tjänstemannarollen men det visar sig att hon är bekymrad över det hätska diskussionsklimatet på Åland. Själv följer hon med i nyhetsflödet på Åland, i Sverige, Finland och världen. Onekligen är det många nya frågor hon har behövt sätta sig in i, och många nya personer att bekanta sig med i jobbet.

– Det har tagit energi.

Samtidigt är Minna en väldigt beslutsam person. Hon velar inte när hon fattar ett beslut och sedan står hon fast vid det.

– Jag slår fast det när jag slår fast det. Det går åt så mycket onödig energi om man velar. Går jag in i saker gör jag det till 100 procent!