Joanna Isaksson har precis kommit hem från repetitionerna i stadshuset av den franska pjäsen ”Förlovningen” och slår sig ner med en kopp te i handen. Det handlar om en klassisk fars som innehåller både humor och allvar. Hon ville helt enkelt sätta upp pjäsen.

– Det är så mycket som har blivit uppskjutet nu. Människor behöver få skratta och slappna av, säger Joanna och åsyftar coronapandemin.

Att ragga skådespelare har inte varit några problem. Vid nyår räknar hon med att repetitionerna ska vara klara. 

Under de senaste åren har hon varit med i ett antal teateruppsättningar. Redan i unga år gick hon Calle Flygare Teaterskola i Stockholm. Hon har alltid varit intresserad av teater. Det tog dock länge innan hon kunde formulera för sig själv ”varför”. Under en lång tid brottades hon med drömmen. Den som hon brann för. Helt enkelt med bakgrundstanken att kulturarbete är en naiv dröm och inte något som hon på riktigt borde ägna sig åt.

– Kultur är folkbildning. Det blir ett yttre perspektiv. Att förmedla konst så att andra kan tänka själva, i det här mötet. Det är det som jag vill ägna mig åt, säger hon och inflikar att det egentligen handlar om en liten önskan att förbättra världen.

De djupare tankarna kring vad det egentligen är hon vill med teatern kom när hon sökte till scenskolan, numera Stockholms dramatiska högskola, för några år sedan. Hon kom vidare i antagningsprocessen och skulle skriva ner sina tankar. 

Nu, i efterhand, tänker hon sig att det inte är nödvändigt med den där utbildningen, att det finns andra vägar att ta sig till att verka professionellt inom teatern.

Förlorade sin mamma

Perioden i Stockholm, då under Calle Flygare-tiden, var dock en rätt omtumlande tid för Joanna. Rätt snabbt kommer hon in på sin uppväxt i skärgården, på Föglö. Och därmed också på att hennes mamma dog när Joanna var sju år.

– På min första skoldag.

Hon berättar om en uppväxt som egentligen var bra, och om att hon och hennes pappa bodde i ett stort fint hus, och att hon hade massor av kompisar och kärlek och trygghet i familjen, men att allt överskuggades av mammans död.

– Åren innan hon dog var hon sjuk. Det var under min utvecklingsperiod. För ett barn en viktig utvecklingsfas.

– När jag var tretton blev det kaos. Jag var bra i skolan, men en rebell utan kurs. Säkert var det en reaktion …

När hon som 18-åring lämnade gymnasiestudierna till förmån för teaterstudierna i Stockholm började hon visserligen bli lite mer vuxen, men ingenting fungerade.

– Det var destruktivt, jag mådde inte bra. En av mina nära vänner begick självmord. Då agerade pappa. Han hittade hjälp för mig i Sydafrika. Pappa gjorde alltid allt för att jag skulle lyckas, även om det betydde att söka vid världens ände.

– En fin sak jag har lärt mig av min pappa är att agera i stället för att bara reagera.

Kärleken till Sydafrika

I Sydafrika blev hon kvar i sju år. En livsperiod som bara den innehåller stoffet som i det närmaste skulle räcka till en bok. Hon bodde på sydkusten och pluggade psykologi på universitetet, men jobbade också på ett barnhem för barn som hade blivit utsatta för övergrepp. Hon berättar om den hjälplöshet hon kände över att barn som hade blivit utsatta för övergrepp var tvungna att åka tillbaka till hemmiljön när någon ur familjen gjorde anspråk på att ta över ansvaret för barnet. Den sociala säkerheten saknades.

– Det var en bra reality check, säger hon och kommer in på hur lyckligt lottad man är.

– Det tänker jag på nu, ofta.

Men hon trivdes i Sydafrika – med värmen, kärleken och glädjen hon upplevde där. Hon berättar om små vardagliga episoder som när hon stannade och tankade bilen och det kunde stanna en minibuss – en taxi – och ur den välla folk som spontant dansade på bensinstationen. Småningom träffade hon mannen som skulle bli pappa till hennes äldsta barn.

– Han kom från Kapstaden.

En sorgeperiod

Även om det egentligen är nutiden Joanna helst vill prata om – och allt hon brinner för – formas vi av livet och vår bakgrund. För två år sedan dog tre av hennes familjemedlemmar, däribland hennes pappa, inom kort tid.

– Jag blev helt ensam.

På frågan hur hon tacklade det, svarar hon:

– Jag vet faktiskt inte.

Samtidigt säger hon att hon har verktygen och kapaciteten att hantera sorg, bit för bit. Och att hon vill dela med sig av kunskapen. På samma gång hade hon barnen.

– Jag kunde förstås inte bryta ihop, utan fick ta det i bitar.

Hon pratar om den viktiga förmågan att kunna sätta ord på det man upplever. Och om att man då kan hantera vad som helst.

– Då äger man sitt liv och sina reaktioner. Man kan inte kontrollera det som händer, men man kan kontrollera hur man hanterar det.

Därigenom kommer hon även in på föräldraskapet och understryker det viktiga i att som barn kunna lära sig att sätta ord på sina känslor. Att mycket då ser annorlunda ut och sätter grunden för vuxenlivet.

– Hur många vuxna kan det, säger hon om att kunna sätta ord på sina känslor.

– Genom att våga visa känslor och bekräfta barnens rädslor, bra och dåliga, rustar vid dem för livet och bygger starka, hälsosamma individer. 

Gick in i politiken

Hon kommer tillbaka till tiden i Sydafrika och hur hon, efter att ha varit där, ser strukturerna i samhället och politiken tydligare. Joannas morfar var politikern, lantrådet, landshövdingen och ambassadören Martin Isaksson och hennes faster heter Viveka Eriksson. Den sistnämnda var förutom lantråd även Ålands första kvinnliga talman. Joannas farmor, Lisbeth Eriksson, och hennes syster Gunnevi Nordman, hörde dessutom till dem som banade vägen för kvinnor i politiken på Åland.

Politiken har hon således i blodet från bägge håll. Och det blev politik även för Joanna, trots att det egentligen inte riktigt passar henne som person, menar hon.

– Jag har ett mer pragmatiskt förhållningssätt och vill ägna tid åt det som faktiskt fungerar. Det som fungerar i praktiken, och inte bara i teorin.

Förutom att hennes faster visserligen influerade henne in i politiken, så var det strömningarna i samhället och gränserna som har flyttats för vad som okej som avgjorde.

– När man börjar göra politik på att skapa otrygghet och spela på människors rädslor, då känner jag mig nog trygg i att jag behövs i politiken – som motvikt. Hoppas att fler unga kvinnor också känner det och kommer med. Det behövs!

 Hon var med i lagtings- och kommunalvalet det året och kom in i stadsfullmäktige. Då satt hon med i socialnämnden.

– Jag har ett jättestarkt rättvisepatos. Det ställer till det för mig. Jag fick, och får, mycket skit – och mycket beröm.

Även i det senaste valet kom hon in i stadsfullmäktige och sitter nu i bildningsnämnden. Hon nämner emotionell intelligens i skolan. Om vikten att stötta varandra – stötta emotionellt, utan att allt handlar om prestation. 

– Mycket av barn och ungdomars värld handlar om prestation och tävling.

Nu har hon varit med och infört planen för jämställdhetsintegration i barnomsorgen.

Studerar sociologi

Joanna som tidigare har varit egenföretagare har lagt företaget på is.

– Coronan har gjort att jag har tagit upp studierna igen, på distans.

Nu ska hon plugga sociologi vid Åbo Akademi.

– Det här är bredare, det intresserar mig mera, säger hon om sociologin jämfört med psykologin.

Som ensamstående mamma är det självklart inte alldeles lätt att få ekvationen att gå ihop, särskilt inte i dessa coronatider då småsnoriga barn behöver hålla sig hemma.  Samtidigt passar tiderna av distansarbete henne ganska väl. Hon kan sköta möten hemifrån med barnen hemma, och många möten blir nu dessutom mer effektiva, menar hon.

– Det finns ingen tid för kaffe och att höra på sin egen röst nu, säger hon leende.

Dessutom visar det sig att hon är bra på att sålla den information som kommer in.

– Det funkar bra, det måste bara funka, säger hon om tillvaron och om förmågan till resiliens.

Skydda de svaga

I dag kan hon känna: ”vad är det värsta som kan hända”. Numera oroar hon sig inte lika mycket. Det värsta har redan hänt.

– Det blir nog alltid bra när det är färdigt, tänker hon – och så sa alltid hennes pappa.

Lite förenklat och med ett leende på läpparna kallar hon sig själv för mångsysslare. Men framför allt är hon mamma. Hon känner ett ansvar, rent allmänt, för att barnen ska ha det bra. Och hon pratar mycket om att jobba förebyggande.

– Välmående barn är det viktigaste. Det är grunden för ett välmående samhälle. Det skulle ta bort så mycket onödigt lidande, säger hon i ett längre perspektiv

I grunden handlar det också om att skydda de svaga. Hon kommer även in på de äldre i samhället.

– När vi har möjlighet borde vi banne mig se till att de äldre har guldkant i tillvaron!

Hon är aktiv på många plan. Förvisso blir det mycket möten, kan hon konstatera. Hon är inte bara teateraktiv och stadsfullmäktigeledamot, hon är dessutom sedan lång tid tillbaka med i Feministparaplyets styrelse och hon är ordförande i stiftelsen för Sjökvarteret i Mariehamn.

– Det är ett av de mest intressanta uppdragen just nu. Det är väldigt viktigt, kulturhistoriskt sett och för ett framtida Mariehamn, säger hon om Sjökvarteret och verksamheten där.

Skriva om morfars mor

Förmågan att se den där större bilden hjälper henne, menar hon. Egentligen samlar hon på sig kompetenser. Hon skulle vilja skriva mer. Uttrycka sig. Skrivandet har alltid funnits med i hennes liv. I de stundande planerna just nu ligger en bok om Joannas morfars mamma Jenny som emigrerade till USA och lämnade sonen Martin kvar hemma på Åland.

– Det är intressant! Jag vill skriva om hennes känslovärld och öde … Alla brev.

Med dotterns pappas familj i Sydafrika har hon fortfarande god kontakt. Hon jobbar också en del med projektledning för dem, på distans. När hon pratar om den familjen kommer hon in på ett lyxliv som präglar den. Men hon har onekligen sett flera sidor av Sydafrika och visst händer det att hon känner ”vad klagar vi för”, när hon jämför tillvaron här med den som är verklighet för många i Sydafrika. 

Hon uppskattar mötet med människor på olika sätt.

– Möten med människor är det bästa jag vet.

En blandning av teater, politik och att hjälpa någon är kanske kärnan för henne. Att ta sig tid för andra och för barnen är högst väsentligt för Joanna. Hon nämner insiktsfullt den tillvaro och utsatthet som många ensamstående kvinnor på Åland upplever. Kanske särskilt de som är inflyttade. Men hon vill också hjälpa sig själv, att bli den bästa versionen av sig själv.

– Jag är tacksam och glad över att vara jag. Det händer så mycket. Det är roligt att leva!

Text: Linda Wiktorsson-Lång