Konstitutionell dialog på flera nivåer

Freden i Versailles undertecknades den 28 juni 1919. Några dagar tidigare hade Finlands regering överlämnat till lantdagen propositionen om regeringsform för det självständiga Finland. Regeringsformen från 1919 innehöll inga stadganden om Åland då Ålandsfrågan var fortfarande öppen. Regeringsformen erkände dock finska och svenska som två konstitutionellt jämlika språk. Språken är inte identiska i fråga om antal talare eller geografisk spridning, men de ansågs och förklarades jämlika i förhållande till den nya statens identitet och styrningsmodell. Det är just det som är en konstitution. En politisk överenskommelse i juridisk skrud som jämkar de stora samhälleliga behoven och sociala krafterna och ger vägledning för hur en stat, eller en annan organisation, ska styras och hur de styrandes makt ska avgränsas och kontrolleras.

Vid samma tidpunkt, sommaren 1919, var den norska juristen och diplomaten Erik Colban ansvarig för minoritetsfrågor i den nybildade internationella organisationen, Nationernas förbund. I augusti föreslog han i en promemoria om Ålandsfrågan att en autonomilösning med internationellt inslag skulle vara en bra väg framåt, trots att han tvekade huruvida Finland och Sverige skulle kunna komma överens. Allt var öppet och viljorna var många. De konstitutionella samtalen om det nya Finland och om den internationella ordningen pågick parallellt.

I dag upplever vi återigen att hela havet stormar och många bollar är i luften. De grundläggande behoven är dock de samma. Alla samhällen behöver ha konstitutionella principer och regler som skapar ramar och ger mått med vilka vi ska mäta vad som är acceptabelt och legitimt och vad som är olagligt och bör förkastas. Rättfilosofen Pauline Westerman har sagt så klokt att regler behövs mellan främlingar. Det är i olikhet som regler blir relevanta. Ett rättssystem som inte rymmer olikhet, det vill säga ett rättssystem som inte beaktar minoriteters och befolkningens olika världsförståelser och behov, är inget annat än en totalitär ordning som ytterst baseras på våld. De grundläggande behoven av ram, mått och pluralism är kärnan i de konstitutioner som har utvecklats i Europa sedan början av 1900-talet. Ålands självstyrelselag är en del i denna utveckling.

Hur kan vi främja att det rättsliga ramverket speglar på ett rimligt och mångsidigt sätt samhällets olika behov och viljor? Det är en svår uppgift i en tid då de styrande inte gärna vill se sig begränsas av inhemska och internationella lagar. Med hänvisning till säkerhet och ekonomi åsidosätts allt oftare tidigare överenskomna ramar. I vilken utsträckning är vi beredda att offra pluralismen och den konstitutionella måttstocken för att möta våra rädslor?

Behovet av konstitutionell dialog på flera nivåer är då central. Dialog är något annat än en förhandling eller en debatt. En förhandling eller en debatt är en process där de olika sidorna kommer in med tydliga på förhand utstakade prioriteringar och en vilja att maximera den egna ’vinsten’. Utgångspunkten här är att vi vet från början vad det är vi vill och vad som är bra för oss på kort och längre sikt. Dialog är ett samtal som utgår ifrån att det finns ett tomrum, något öppet, som vi tillsammans ska fylla med hjälp av samhällets många kunskapskällor, viljor och behov. Vi behöver de olika rösterna, sakkunniga från flera relevanta områden och rättsinstanser nationellt och internationellt som förhåller sig till de stora frågorna, i synnerhet i en tid då osäkerheterna är många. Dialog innebär vidare att majoriteter inte kan betrakta minoriteter som ett regleringsobjekt, ett objekt som i bästa fall ska ges en viss röst för att bocka av det formella kravet på ’demokratiskt deltagande’. Det gäller både på hemmaplan och internationellt.