Havsvindens vindlande väg – en kritisk röst från lä och stilje

I en tid då Åland står inför ekonomiska utmaningar och klimatfrågan kräver handling, är det lätt att förföras av storslagna visioner. Men när Ålands Näringsliv och ett trettiotal företag går samman för att marknadsföra havsbaserad vindkraft som en nödvändighet, måste vi ställa oss frågan: är detta verkligen en objektiv framtidsvision – eller en partisk lobbykampanj?

Ålands Näringsliv representerar cirka 470 medlemsföretag som står för omkring 80 procent av de privata arbetsplatserna på Åland. Det är en imponerande siffra – men också en påminnelse om att denna organisation främst företräder privata intressen. När samma aktörer driver på för miljardinvesteringar i havsbaserad vindkraft, är det rimligt att fråga sig: vems framtid är det egentligen de vill säkra?

Landskapets budget för 2025 ligger på cirka 374 miljoner euro. Enligt Ålands Näringslivs egna uppskattningar kan havsvindsprojekten ge samhällsintäkter på upp till 200 miljoner euro per år i fullt utbyggd skala. Det är ett lockande belopp – men bygger på antaganden, inte garantier. Och när de företag som står bakom insändaren tillsammans omsätter flera hundra miljoner euro (Viking Line över 500 miljoner), är det svårt att se detta som en altruistisk insats för det allmänna bästa.

Visionen om att Åland ska bli en grön energiexportör med vätgasproduktion och e-bränsle är storslagen – men också tekniskt och ekonomiskt komplex. Och när ordförande för Ålands Näringsliv och vd för Ålandsbanken, samtidigt är frontfigur för både lobbykampanjen inkluderat bankens egen vindkraftfond, blir det svårt att inte höja på ögonbrynen. Fondens investerare har nyligen fått veta att 22,5 miljoner euro i uttag har skjutits upp på obestämd tid – fonden saknar likviditet och har bundit kapital i projekt som inte går att sälja. Värderingen av fondens tillgångar har dessutom ifrågasatts, då uppskrivna värden ger höga avgifter till banken – trots att vindkraftverken knappt är i drift. Hur kunde det gå så snett i en satsning som marknadsfördes som både hållbar och lönsam? Att vilseleda någon är som bekant brottsligt.

I insändaren talas det om att "nej-sägarna" saknar trovärdiga alternativ. Men det är inte nej-sägande som har bevisbördan eller att kräva transparens, konsekvensanalyser och verklig medborgardialog. Det är demokrati. När landskapsregeringen lägger fram en 1.100-sidig miljökonsekvensutredning och bara ett hundratal personer deltar i samråden, knappt någon orkar läsa, är det ett tecken på att allmänheten inte känner sig inkluderad – eller kanske inte ens informerad.

Havsvindkraft kan mycket väl vara en del av Ålands framtid. Men det får inte bli ett projekt där näringslivets intressen blåser undan medborgarens röst. Vi behöver en bredare debatt, där alla perspektiv får plats – inte bara de som har råd att köpa helsidor i tidningen.

Elån