I restaurangen i Bastö hotel och stugby förbyts stämningen från gemytligt frukostsnack till en mer påtaglig nervös förväntan. Minna-Lotta Kivinen har just dragit lott om vilka ekipage som ska tävla på vilka skogsområden.
Finska mästerskapet i drev för bassethundar avgörs för första gången på åländsk mark, och såväl domare som tävlande hundförare och lokala guider går som på en given signal in i tävlingsrollen. Det diskuteras över kartor, på såväl svenska som finska. Men språkbarriären verkar inte vara ett problem, inte heller den tidiga timmen.
– Det är just där det händer. Vi har förberett oss i ett år, och nu händer det, säger Minna-Lotta Kivinen när vi sätter oss i bilen för färden ut till det område som hon och Siiri lottats till, i Daglösa i nordvästra Saltvik.
Febril aktivitet
Klockan är bara en lite över åtta på lördagsmorgonen, och ute är det fortfarande mörkt även om en svag rodnad kan skönjas mellan molnen i öster. På parkeringen vid stugbyn är det febril aktivitet. Hundar skäller i sin burar bak i bilarna, anletsdragen hos hundförarna är spända. Det är tävling på gång.
Minna-Lotta Kivinen avslutar ett av många samtal på mobiltelefonen denna morgon och tar Ålandstidningen med sig i sin bil på väg till Daglösa.
I bilen diskuterar vi bassethundens fördelar som jakthund, framför allt hundens självständighet kontra samarbetet med hundföraren.
– Hunden ska ju själv söka djuret och göra drivarbetet Men sedan ska du också få bort hunden från skogen och också kunna lite styra den att söka från ett speciellt håll. Nog är det mycket samarbete också.
Hur mycket träning krävs det för att få fram en hund som kan tävla på FM-nivån?
– Man börjar när de är valpar att ge dem skogsvana och att de vänjer sig vid att röra sig i skogen och hitta djur. De har det ju så i generna att det är roligt att se när polletten trillar ned första gången och de hittar ett djur. Det är ett arbete som börjar när de är små. De flesta som är med här är fem–sex år, och i den ålder skulle jag säga att de är som bäst både fysiskt och mentalt, säger Minna-Lotta Kivinen.
Hon berättar att antalet bassethundar på Åland är lite över 20, men att intresset växer. Den mest vanliga hunden på Åland för rådjursjakt, som bassetarna används till, är taxen.
Har basset någon för fördel gentemot tax?
– Det beror på vem man frågar. Om du frågar en taxmänniska så absolut inte, säger Minna-Lotta med ett skratt.
– Om du frågar mig så ja. De är lite grövre och klarar olika terränger, som bergiga marker och snö, lite bättre än mindre taxar. Sedan är de helt fantastiska i lynnet som familjehundar.
Ivrigt nosande
Strax är vi framme i Daglösa. Vid ett vägskäl väntar Roine Johansson för att visa vägen till jaktmarken där Siiri ska få släppas lös och göra det hon är tränad för – hitta vilt och driva djuret på rätt sätt.
Snart nog är vi framme. Siiri ser målmedveten ut när hon släpps ut ut bilen. Nosen går hela tiden, hon ger ett ivrigt intryck.
Roine Johansson säger att vi står på grannens mark, men jaktlaget bedriver ingen jakt just i dag. Däremot har jaktlaget i intill jakt, så han lyssnar uppmärksamt i radion för att försäkra sig om att de inte är på väg åt vårt håll.
En kort promenad följer, i spåren som gjorts av en traktor eller möjligtvis skogsmaskin efter Alfrida-stormen, innan Minna-Lotta Kivinen knäpper loss Siiri från kopplet och låter henne löpa in i skogen framför oss. Det tar ett par minuter sedan kommer tiken tillbaka. Bassethundarna är tränade att bedriva sitt drev i cirklar. Men fem-tio meter framför sin matten stannar Siiri. Nosen jobbar en kort sekund, och hon vänder 90 grader och tar sats över en bergskam och försvinner på nytt.
Isigt för hundtassar
Fotograf Hülya har fått sina bilder, tävlingen är i gång och Ålandstidningens reporter finner det bäst att retirera. Inget får störa hundens jakt på sitt byte. Inget djur kommer att fällas den här gången, men de sju hundarna som deltar i FM i bassetdrev ska få arbeta för sig själva utan att någon nyfiken murvel lägger sig i.
Några timmar senare sammanfattar Minna-Lotta Kivinen dagens övningar.
– Det gick helt okej, Siiri kommer inte att vinna, men får hon en etta är jag  nöjd.
Det ombytliga vädret har dock krävt sina offer.
– Det har varit jobbigt för hundarna. Is och fruset på bergen har tagit ut sin rätt. Nästan alla hundar har ont i tassarna nu, säger Minna-Lotta Kivinen.
När kvällen kommer samlas hela gänget för middag och prisutdelning. För Siiri slutade tävlingen med en femteplats. Men matte Minna-Lotta kan också konstatera att Siiri bedömdes till en ”etta” för sin insats, och det var målet för dagen.

Jonas Bladh