Pappa Elmer är en dramatisk och självupptagen man med talang för att berätta skrönor, spela dragspel och sjunga. Men bakom den storslagna personligheten döljer sig en mörk sida, präglad av svartsinne och våldsamhet. Familjen tvingas ständigt förhålla sig till hans humör och infall.

Mamma Sylvia kom till Åland från krigets Finland och blev blixtförälskad i den karismatiske mannen. Hon är märkt av sina upplevelser men talar aldrig om dem. Tvärtom biter hon ihop för att hålla samman familjen. Den tredje vuxna personen är Elmers argsinta mamma Julanda, vars gård de bor på. Svartsjukt hatar hon sin svärdotter och gör allt för att göra livet surt för henne.

Barnaskaran består av storasyster Benita, brodern Leif, Berit som är författarens alter ego, och småsyskonen Benny och Dennis.

Ytterligare en viktig person är krigsbarnet Kalevi som rör sig i familjens närhet och blir till en slags extra storebror för Berit. För att inte tala om prosten Valdemar Nyman som spelar en liten med viktig roll i Berits liv. Grannar och andra bybor förekommer under sina riktiga namn.

Berättelsen följer den fattiga familjens öden under 1950- och 1960-talen. Den vanmäktige Elmers kamp för att bli tagen på allvar som hemmansägare präglas av ett tydligt klassperspektiv. Han hamnar på efterkälken när det moderna efterkrigs-Åland tar form och blir allt fastare i konturerna.

Passagerarfärjorna levererar turister till Åland. Sommargäster hittar till byn och för med sig nymodigheter och annorlunda sätt att tänka. Berit inser att Åland och världen är mycket större än Norrvandö och ritar kartor för att organisera sin tillvaro.

Som små noveller avlöser episoderna varandra. Stor dramatik blandas med mer vardagliga händelser. Elmer bygger på ett nytt hus. Sylvia kämpar med hälsan efter sina många barnsängar. Skolan börjar.

Det som framför allt binder ihop berättelsen är Berit Olanders levande och mustiga språk och hennes känsla för pregnanta och mustiga detaljer. Svalorna sitter ”som tvättklykor i rad på kabeln mellan elstolpen och tegelväggen”. En vinterpromenad beskrivs: ”som utklippta tomtar ur ett veckat ark papper gick familjen på rad i snömodden”. Svärmor Julandas flickor på kappan med kletigt damm i hörnen, eftersom hon hade ”som vana att alltid snappa åt sig sviskon och småkakor från kaffeborden i byn.”

Författaren är skicklig på naturlyriska miniimpressioner: ”På höger hand låg Orrfjärd skinande blank i kvällsljuset med en bergsrygg, som en blå remsa i horisonten. Över sjön ormade sig en strömfåra som friserade om vassarna och lockade ut klungor av sjöfågel ur skuggorna.” Och ”sankmarken där tofsvipor byggde sina bon mellan grästuvorna, säven och vassen utmed Lillfjärds strand. Kullans lockiga ormbunkar och prickiga smultronställen.”

”Vemses flicka är du då?” är en fin romandebut av en redan driven skribent med en tydlig egen stil. Det ska bli spännande att följa författarskapets utveckling.