Större enheter blir inte effektivare

Kommunernas ekonomiska trångmål är i många fall en konsekvens av lagstiftning – inte av slöseri eller luxuösa satsningar. Att Åland behöver utveckla sitt samarbete mellan kommunerna är de flesta överens om. Frågan är inte om vi ska samarbeta, utan hur. Här går åsikterna isär, men min åsikt är klar. Det är genom frivilliga, lokalt förankrade lösningar vi skapar resultat, inte genom tvång och centralstyrning.

Vi har redan facit. Erfarenheterna från tidigare sammanslagningar visar att större enheter inte blir effektivare eller billigare. Tvärtom! När Ålands gymnasium, Högskolan på Åland och nu senast Kommunernas socialtjänst (KST) slogs samman ökade den administrativa apparaten markant – fler chefer, fler mellanchefer och beslutsled.

Under våren har vi i media kunnat följa hur ett taxibolag fakturerat KST över en miljon euro för felaktiga färdtjänstkörningar. En så stor felaktighet borde ha upptäckts betydligt tidigare – men så skedde inte. Det är naivt att tro att större organisationer har bättre kontroll. I en mindre och överblickbar verksamhet hade en sådan oegentlighet sannolikt fångats upp långt tidigare.

Varför fortsätter landskapsregeringen i samma spår? Liberalerna med stöd av Socialdemokraterna och Centern driver på för ytterligare så kallade reformer. I de nya lagförslagen, som nu behandlas i lag- och kulturutskottet, påstås att små kommuner inte klarar av att garantera invånarnas rättigheter om de hamnar i ekonomiskt trångmål. Lösningen? Att regeringen får rätten att ta över som ”ekonomisk förmyndare” och tvinga fram sammanslagningar och/eller dela upp kommuner.

Jag har förståelse för viljan att säkra invånarnas rättigheter, men jag vänder mig mot tvång. Budskapet att kommunpolitiker inte skulle bry sig om sina egna medborgare, det är ett respektlöst antagande.

Vad borde göras? Landskapsregeringen bör kartlägga vilka lagstiftningar som påverkar kommunernas ekonomi och verksamhet. Kommunerna bör ges möjlighet att fatta egna beslut om servicenivåer. Dagens ekonomiska trångmål är en konsekvens av lagstiftning – inte av slöseri eller luxuösa satsningar.

Det är också hög tid att initiera en extern, oberoende analys av huruvida landskapsandelarna står i rimlig proportion till de lagstadgade krav som kommunerna förväntas uppfylla. Den diskussionen är eldfängd – men utan fakta kommer vi ingenstans.

Vi behöver se till att vårdkedjorna fungerar. I dag är samspelet mellan institutionsvård, ESB, hemtjänst och ÅHS inte alltid optimalt. En lag som tydligt definierar institutionsvården saknas och borde komma på plats. Min egen erfarenhet från flera somrar inom hemsjukvården i Skellefteå visar att vården blir både bättre och billigare om samordningen fungerar.

Det handlar inte om att blunda för framtidens utmaningar, men vi måste respektera våra lokalsamhällen, ha förtroende för kommunpolitiker och tilltro till frivillig samverkan.

Småskaligheten ska vara vår styrka och garantera att hela Åland är livskraftigt.

Veronica Thörnroos (PÅ)