Även om inte alla i publiken visste vem han var, vann Niklas Häggblom ålänningars hjärtan i samma ögonblick som han öppnade munnen i rollen som Ålandskungen Julius Sundblom. Han lät faktiskt viligt åländsk. Dialekten satt perfekt.

– Jag har alltid haft lätt för att härma dialekter, men jag hade stort stöd från ålänningarna i ensemblen som jag bett säga till när det blev för mycket eller lite. Och Jon Henriksen, som spelade Carl Björkman, läste in mina repliker på band så att jag kunde lyssna in mig, säger Niklas Häggblom och ser fortfarande genuint glad ut över allt beröm hans språkhantering och rolltolkning fick.

Det är inte alldeles enkelt att komma utifrån och gestalta en historisk portalfigur som Julius Sundblom på Alandicas stora scen i samband med självstyrelsens hundraårsfirande. Niklas Häggblom berättar att flera skådespelarkollegor hemma i Helsingfors frågade hur han vågade.

Det omöjliga

Han och Ålandskungens regissör Arn-Henrik Blomqvist kände varandra sedan tiden på teater Viirus i Helsingfors för över 30 år sedan.

– När han ringde och frågade om jag ville spela Ålandskungen trodde jag faktiskt att han skämtade. Det kändes helt galet och därför tackade jag förstås ja. Jag har alltid gått i gång på att försöka göra det omöjliga på scenen.

Det svåraste roll han någonsin gjort var när Aurinkoteatteri satte upp pjäsen ”Saalistajat” (Rovdjur) och han blev erbjuden att spela författarens alkoholiserade mamma.

– Där fick jag använda allt jag lärt mig.

När han läste Dag Thelanders manus till Ålandskungen upptäckte han en väl berättad historia som blandade historisk fakta med känsla för mänsklig dramatik.

– Jag fick en bild av Julius Sundblom som en människa av kött och blod, med vanliga mänskliga brister, inte bara en perfekt landsfader.

Dessutom trivdes Niklas Häggblom utomordentligt i ensemblen, som blandade proffs med amatörer.

– När jag var ung och ny i yrket var jag kompromisslös och trotsig. Kunde inte tänka mig att ta in andras idéer och ville bara jobba på eget initiativ. Men ju äldre jag blir desto mer vill jag jobba i sammanhang där jag trivs. Därför kommer jag gärna tillbaka och jobbar här på Åland.

Studerade violin

Fast från början hade han tänkt bli klassisk musiker. Han studerade bland annat violin vid Borgå musikinstitut.

– Men 14 år gammal var jag på ett musikläger och upptäckte hur många andra musiker det fanns, som var ännu bättre än jag så jag tappade lusten lite. Men jag är väldigt tacksam för att mamma fick mig att studera musik från början.

Han har hållit musiken vid liv genom åren och spelat i flera band. På 90-talet var han till exempel med i Peter Hägerstrands band Jupiter Park.

I somras spelade de åter tillsammans, på Pub Bastun under en dubbelkonsert med Peter Hägerstrand och Badhusorkestern och bandet Sven Boom där Niklas Häggbloms är med. Kvällen avslutade med att alla tillsammans framförde en oförglömlig version av den i förtid bortgångne Pugh Rogefeldts ”Här kommer natten”.

Stormig teaterhögskola

Teaterintresset föddes på Lovisas sommarteater där Niklas Häggblom hjälpte till med ljus och musik till bröderna Joakim och Marcus Groths uppsättningar.

– Jag blev helt tagen av teatern, sökte in till teaterhögskolan och hade förmånen att komma in.

Det var 1980-tal och det stormade kring den tvåspråkiga teaterhögskolan. Där hade den yvige och kontroversielle teatermannen Jouko Turkka, känd för att arbeta med chockeffekter, ofta i form av kroppsvätskor och mycket nakenhet, nyss varit rektor och hans efterträdare hade inte lyckats vinna elevernas förtroende vilket skapade kaos.

– Bråken störde undervisningen och vi elever lämnades lite vind för våg. Jag såg flera av Jouko Turkkas uppsättningar. De var häftiga, men det saknades en berättelse. Jag väntade förgäves på den stora grejen, på den katarsis bra teater ofta innehåller.

Av de elever som gick i Jouko Turkkas självförbrännande skola gick det bra för en del men betydligt sämre för andra.

–  Jag tror att man måste göra upp med den tiden för att kunna komma vidare, säger Niklas Häggblom.

De fria teatergrupperna

Nyutexaminerad blev så den kompromisslöse unge skådespelaren arbetslös en kort tid.

– Jag hankade mig fram och läste bland annat in HBL för synskadade, berättar han.

Men så blev han erbjuden rollen som Don José i Teater Venus uppsättning av Prosper Mérimées 1800-talsroman ”Carmen” som senare låg till grund för operan med samma namn.

– Och på den vägen gled jag in i de fria teatergruppernas värld. Förutom ett år med månadslön på Svenska teatern har jag frilansat hela livet.

Han återsåg bröderna Groth och var med i deras uppsättning av ”Fältskärns berättelser”. Han anslöt sig till Teater Viirus där han lärde känna regissören Arn-Henrik Blomqvist som var teaterchef.

Han startade tvåmannagruppen Teater Kennedy tillsammans med sin vän Anders Slotte.

– På den tiden skulle alla fria teatergrupper ha namn efter himlakroppar, som Venus och Mars. Vi ville ha det sämsta teaternamn vi kunde komma på. Vår slogan var: ”Teater Kennedy – mindre än en teater”.

De skrev till författaren Anders Larsson och bad honom skriva en pjäs åt dem.

– Vi kände honom från skolan. Han gav oss ”Två män i ett tält”, en slags antiteater om två män som bara sitter och snackar. Vi fick spela i ett utbyggt hörn av Svenska teaterns stora scen och det blev succé.

Tio år senare spelade de ”Två män i ett tält 2” och ytterligare tio år senare blev det ”Två män i ett tält 3”.

– Vi hoppades på en del fyra, men tyvärr dog Anders Larsson för några år sedan.

Befriande impro

Niklas Häggblom upptäckte tidigt improvisationsteatern och blev en del av teatergruppen Stjärnfall, där han fortfarande är verksam.

– Jag älskar när det händer oväntade saker på scenen. Impro går ju ut på att släppa kontrollen, lyssna och ta in det som kommer, säger han och berättar om när han och den åländske skådespelaren Marc Svahnström engagerades av den internationella ReGeneration-konferensen på Åland för att hålla improvisationsteater kring mötets teman om hur man skapar ett hållbart samhälle.

– Det hela skulle ske på engelska och i publiken satt fullt med mycket pålästa ungdomar. Det kändes så där omöjligt att det var oemotståndligt. Och det blev faktiskt riktigt bra.

Han förklarar att han tror på fantasins makt för att frammana känslor och uttryck.

– Men inte den neurotiska fantasin som bara finns i huvudet, utan den fria fantasin som skapas när hela kroppen är med.

Den 13 oktober är det premiär för ”Jorden runt på 80 dagar” på Alandica. Där spelar Niklas Häggblom en av huvudrollerna som gentlemannaresenären Phileas Fogg.