Christian Beijar, numera lagtingspolitiker på heltid, jobbade många år som verksamhetsledare inom missbrukarvården. Han har god insyn i hur Parkgatan 24 fungerade, eller inte fungerade, sedan 1970-talet.
–De sista tio–femton åren fungerade det dåligt och det var nog alla eniga om. Det sammanhängde med att så många missbrukare bodde där, och att deras missbruksproblematik blev mer komplicerad när det kom andra droger in i bilden.
Det var svårt att hålla ordning och utryckningarna från polis och brandkår var många.
–Man borde i så fall ha haft personal dygnet runt. Men några sådana resurser hade man inte.
Myndigheterna gjorde vad man kunde, säger Christian Beijar, men sist och slutligen låg ansvaret på den enskilda individen. Parkgatan 24 var ett helt vanligt hyresboende, även om socialnämnden stod som hyresvärd.
Vräktes någon därifrån?
–Jag har aldrig varit med om att man vräkt någon. Alternativet var i så fall gatan. I stället försökte man stötta upp.
För några år sedan minskade behovet av bostäder, säger Christian Beijar. Några hyresgäster flyttade till äldreomsorgen och några avled. Staden beslutade då att sälja fastigheten.
Måste erbjuda stöd
Christian Beijar säger att det troligtvis alltid kommer att behövas någon form av stödboende för missbrukare. Men han skulle vilja se spridda bostäder ute i samhället i stället.
–Man skulle kunna skapa någon form av stödteam som far runt och både handleder och stöder.
Staden hade för några år sedan planer på att bygga ett nytt missbrukarboende, men de planernas skrinlades.
Jatta Erämetsä, behandlare på alkohol- och drogmottagningen, anser att det behövs någon form av ”lågtröskelboende” för personer från samtliga kommuner. Men något nytt Parkgatan 24 är hon inte för.
–Det var svårt för en som ville vara nykter att bo där när andra runt omkring drack. Det samlades också folk från Sverige, Finland och övriga kommuner där. Det blev störningar i den allmänna ordningen, det knackades på dörrar på nätterna så att ingen kunde sova et cetera. Det var människor som bröt sig in i till exempel bastun för att supa och sova. Allt detta var också störande för de närmaste grannarna.
Enligt polismästare Teijo Ristola är det inte någon bra lösning att placera personer med samma problematik på en och samma plats, utan att erbjuda tillgång till stöd eller hjälp.
–I större städer i vår näromgivning har man prövat olika lösningar med så kallade missbrukarboenden. Den gemensamma nämnaren för dessa är att de innefattar ett element av stöd och/eller övervakning.

Sandra Widing