I torsdags sade landskapsregeringen upp avtalet om vägar, hamn och bro på västra Föglö. Beslutet var väntat, även om det kom lite snabbare än tänkt. Det tidigare budet var att vänta tills Marknadsdomstolen fällt sitt utlåtande om GRK Infras överklagande om upphandlingen. Nu föregick man det beskedet när man sade upp avtalet med upphandlingsvinnaren Eriksson bygg.
Själva hävningen av kontraktet är inte konstig alls. Den planerade infrastrukturen på västra Föglö hängde direkt samman med den elhybridfärja som var tänkt att trafikera där. Eftersom färjan inte blir av finns det få skäl till att bygga bro, vägar och hamn där.
Ett potentiellt skäl till att ändå framskrida med byggprojektet lyfts fram av Eriksson byggs styrelseordförande Bengt Eriksson i gårdagens tidning. Han påpekar pragmatiskt att man hade kunnat bygga upp infrastrukturen på västra Föglö ändå och sedan styrt om Skarven dit, vilket skulle förkorta färjturen från Svinö betydligt.
Det är ett alternativ värt att diskutera. Att använda befintligt tonnage för att hålla kostnaderna under kontroll, samtidigt som man förkortar färjturen och därmed bränsleåtgång och miljöpåverkan, kan tyckas en tilltalande kompromiss.
Man kan också, precis som infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) säger sig hålla på med, se på möjligheten att byta ut befintligt tonnage mot exempelvis vätgasdrivna färjor – eller för all del någon annan miljövänligare teknologi. Gör man något sådant byte i taget, efter hand som de gamla färjorna en efter en börjar sjunga på sista versen, kan det sammantaget bli en fullt rimlig lösning.
Men dessa alternativ är just det – ett par alternativ bland många. En tunnel är också ett alternativ, något som Christian Wikström säger att sittande regering förespråkar, samtidigt som han också har bett Flexens utforska alternativ till den förkastade elhybridfärjan.
I något skede måste en politiker i ledande position ta bladet från munnen och tydligt uttrycka en vision för vilken roll transportlösningarna på olika håll i Ålands skärgård ska fylla. Det räcker inte med att säga att ”hela skärgården ska leva”, en fras som återanvänts så många gånger i valrörelserna genom åren att den fullständigt förlorat betydelse.
Kanske är trafiken till Föglö på allas läppar just nu inte bara för att kommunen är relativt tätbefolkad för att vara en skärgårdskommun – och för att ännu fler har sommarstuga där – men också för att avståndet är precis lagom utmanande.
Vårdö har bara några tiotal färre invånare, och Prästösund är bara ett par hundra meter brett, så rent rationellt skulle förbindelsen mellan Prästö och Töftö vara betydligt enklare att fatta beslut om. Eftersom allt annat är på plats är det bara att bygga en bro från punkt a till punkt b, precis som man gjort många gånger tidigare.
Föglö kräver däremot – om något alls ska göras – en satsning att hänga sin politiska hatt på. Man kan investera i nya typer av färjor, bygga nya broar och vägar i ett tidigare knappt exploaterat område, eller gräva en tunnel som får omvärldens blickar att vändas mot lilla Åland.
John F. Kennedy sade om USA:s månfärd, i ungefärlig översättning: ”Vi väljer att åka till månen, inte för att det är lätt, utan för att det är svårt”. Det var ett prestigeprojekt av stora mått.
På Åland har vi inget kallt krig att ta hänsyn till, ingen främmande makt att tävla mot. Allt vi har är oss själva.
Det borde vara fullt möjligt att mejsla fram en vision om skärgårdens roll i framtidens Åland samt hur stor del av den offentliga penningpungen vi är beredda att avsätta för ändamålet.
Först därefter kan vi anse oss redo att diskutera de praktiska lösningarna.

Henrik Herlin