EU:s ministerråd beslutade natten mot tisdag som väntat om radikalt ändrade förutsättningar för torskfisket i särskilt östra Östersjön.
Att torskkvoten sänks med 92 procent, till 2.000 ton för hela Östersjön norr om Bornholm och 35 ton för Finland under 2020, ger inte hela bilden.
Förbudet mot riktat torskfiske –som från och med årsskiftet får bedrivas endast för vetenskapliga ändamål –slår särskilt hårt mot Åland.
De flesta av landskapets i dag kring tio verksamma yrkesfiskare är beroende av torsken för att dryga ut fångsterna och inkomsterna. Men de åländska yrkesfiskarna har, i motsats till aktörer i andra delområden av Östersjön, ingen större glädje av att dra upp torsk som bifångst.
När torskfisket nu praktiskt taget förbjuds – må så vara under endast ett års tid – finns därmed en betydande risk för att yrkesfiskare nödgas sälja fartyg och fångstredskap.
Ministerrådets beslut fattades mot bakgrund av Östersjötorskens överlag skrala hälsa.
Internationella havsforskningsrådet, ICES, har under lång tid förordat betydligt lägre torskkvoter, och så sent som i fjol rödlistade Världsnaturfonden WWF Östersjötorsken.
Att EU agerar på larm om överfiske och bestånd som inte klarar återväxten är naturligt.
Det för Åland alltför bekanta problemet är att unionen med sitt helhetsgrepp inte tar hänsyn till att situationen inte ser likadan ut på alla håll i Östersjön.
De senaste årens rapporter från forskare och fiskare om att torskbeståndet i åländska vatten frodas har inte fått mothugg. Av någon anledning – varför studeras för närvarande vid bland annat Sveriges lantbruksuniversitet –verkar torsken runt Åland må bra.
Att EU trots detta prioriterar enhetlighet hjälper inte torskbestånden i andra delar av Östersjön mer än vad en förbjuden vårjakt hjälper ejdern i de danska sunden.
Och till skillnad från i vårjaktssammanhang riskeras nu tiotalet födkrokar.
EU:s senaste, ur många perspektiv rimliga, kvotbeslut är därför ännu en påminnelse om på vilka områden unionen fungerar som sämst och bör reformeras.
Fiskeripolitik är ett skolboksexempel på en fråga som kräver internationella regelverk – men hur åländska yrkesfiskare nu drabbas, utan att någon står som vinnare, visar att enhetligheten kan dras för långt.
Fiskekvoterna i Östersjön bör på längre sikt bestämmas av de omkringliggande länderna.
Inblandning från fler länders ministrar ökar inget annat än risken för sådan politisk kohandel som ger beslutsformen dåligt rykte.
En ny och till lokala förhållanden mer anpassad beslutandeform ligger, eftersom de som drabbas av baksidorna av dagens förhandlingar alltid är i minoritet till vinnarna, dessvärre långt fram i tiden.
Inte minst därför är landskapsregeringens möjligheter att få gehör för åländska perspektiv i dagens EU centrala, men Finlands agerande under det pågående EU-ordförandeskapet har varit ett rejält bottennapp.
Vid EU:s rådsmöte om torsken den 18 juni struntade fiskeriminister Jari Leppä (C), i strid med självstyrelselagen, att framföra Ålands från Finland avvikande åsikt.
Inför tisdagens beslut, och efter en massiv insats från landskapsregeringen, vidarebefordrade Jari Leppä Ålands brev till kollegorna i rådet – men något yttrande vid mötet fick landskapsregeringens argumentation inte.
Den styvmoderliga behandlingen fällde vad chanser Ålands välunderbyggda argument eventuellt hade.
Efter Finlands snedsteg och tisdagens besvikelse blir landskapsregeringens uppdrag att rädda vad som räddas kan av det åländska torskfisket i väntan på bättre tider.
Förhoppningsvis kan det riktade fisket under 2020 fortsätta med större eller mindre bidrag till forskningsprojekt på andra sidan Skiftet eller Ålands hav.
Finlands regering, som efter viss byteshandel väntas sitta på en torskkvot om 67 ton i östra Östersjön, bär ett stort ansvar för att Ålands yrkesfiskare kan dra upp större delen av den fångsten under nästa år.

Robert Vickström