När allting rullar på som vanligt är livet ganska … fullt. Vi förväntas skynda och gno, prestera på jobbet, bo så stort vi har råd med, vara uppkopplade och tillgängliga, skjutsa ungarna och oss själva till miljoner aktiviteter, och sedan resa bort för att koppla av från vardagsstressen. Även om Åland är ett paradis med öppna fönster mot hav och skog är det lätt att dras med i tempot och prestationshetsen. Tills något händer som ställer allting på ända.
Coronakrisen har likt en massiv röntgen genomlyst både samhället och våra egna liv; allt det vi tagit för givet och sett som ”normalt”. Vad fungerar, och vad gör det inte? Vad har vi för mycket av, och vad för lite? Hur fördelas makt och resurser i vår värld? Coronan slog till så snabbt och så hårt att vi inte hann vänja oss, värja oss och förklara bort förändringarna. Också här hemma blottade krisen svagheter och utsatthet. Ändå vill jag tro att det här märkliga året också givit oss något viktigt och värdefullt. Nämligen tid. Obokad tid. Annorlundatid. En möjlighet att se oss själva och världen med nya ögon.
En sak har vi människor nämligen gemensam. Det viktigaste vi har – ja, egentligen det enda vi har, när det verkligen, verkligen kommer till kritan – är tid. 
Ändå är tiden en grovt underskattad resurs, osynliggjord och ofta uselt förvaltad. 
För om vi bara tar tiden för given och fyller den till brädden så att människor ständigt känner sig otillräckliga, blir deprimerade av utmattning eller får slita med att få ihop sina livspussel varje dag – vad är välfärden då värd? Var finns då utrymme för glädje och engagemang, gemenskap och generositet? 
Om vi önskar oss modiga politiker, nytänkande företagare, aktiva medborgare och medvetna konsumenter, då behöver det också finnas verkligt utrymme att välja och välja om.
I en värld i behov av förändring är tid inte bara en fråga om livskvalitet, utan en hållbarhetsfråga. Varför?
Att fylla behov och lösa problem utan att konsumera tar tid.
Den 5 april hade vi i Finland använt upp vår årliga andel av jordens förnybara resurser. Vi behöver konsumera mindre. Det kan vi göra genom att reparera saker, återanvända material, byta, låna eller dela. Men att exempelvis söka begagnade fönsterrutor till ett växthusbygge tar mer tid än att köpa allting nytt. 
Att lära sig nya saker tar tid .
Att läsa på, tänka om, lära nytt, göra något första gången och kanske göra fel tar tid. För att ens ha lust att pröva något nytt behövs också energi och en slags mentalt utrymme. Processen att hitta sin egen hållbara livsstil (Hur mycket orkar vi odla, egentligen? Är solpaneler något för oss? Hur löser vi att olika delar av familjen vill olika saker?) kan pågå i åratal. 
Att ta hand om sig tar tid.
Stressrelaterad ohälsa ökar hos både vuxna och ungdomar, och långvarig stress påverkar immunförsvaret (som kan vara bra att ha i dessa tider). Ett liv i balans med tid för vila och återhämtning, och verktyg för att öva lyhördhet inåt och integritet utåt, är bra motmedicin mot ohållbara krav från yttervärlden. 
Att bygga relationer tar tid.
När tempot är högt, to-do-listan aldrig tycks ta slut eller vi är höga och rastlösa av ständig uppkoppling lyssnar vi dåligt och blir mindre toleranta. Att bygga tillit och stötta varandra bortom prestige och konkurrens kräver tid att tala till punkt. I grupper där människor känner sig trygga kan svårigheter redas ut och nya djärva idéer testas utan risk för hån. En bra grogrund för modiga beslut.
Att bry sig tar tid.
När vi knappt hinner ut ur våra hus annat än för att hämta ut pengar ur ett hål i väggen eller köpa saker i andra hus är det lätt att tappa kontakten med naturen. Vi behöver vara nära det som lever för att bry oss på riktigt: havet, fåglarna, blåbären, myllan. Allt som växer och skuttar och myllrar och kryper har ett värde i sig, fast vi tycks glömma det ibland när pengarna kommer på tal. 
Så ja, jag tror att tid är en hållbarhetsfråga. Jag tror att vi blir mer hållbara när vi är mindre stressade. Jag tror att vi alla har mer att ge när det finns tid att känna efter, tid att tänka och lyssna, tid att pröva sig fram. Hemma, på jobbet och i maktens korridorer. Jag tror att vi bryr oss mer om varandra och om jorden när vi själva känner oss levande.
Det här önskar jag av våra makthavare, när det kommer till Ålands vision ”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar”: Tänk på att skapa utrymme för att blomstra – inte minst i form av tid. 
Giséla Linde, frilansskribent

Ålandstidningen