I tisdags godkände Mariehamns stadsfullmäktige enhälligt den avtalstext som ska ligga till grund för en gemensam räddningsmyndighet för hela Åland.
Den nya myndigheten startar sin verksamhet den 1 januari 2020. Därmed har en fråga som väcktes för flera decennier sedan äntligen nått målet.
Mariehamn blir värdkommun och myndigheten finansieras i proportion till kommunernas storlek.
Att det har tagit så här lång tid att nå fram till en lösning har många orsaker. Ömsesidig misstro mellan land och stad. Rädsla lokalt att förlora inflytande. Lagtingets försök att införa nyordningen medelst tvångslagstiftning gjorde inte förutsättningarna bättre, tvärtom. Högsta domstolen förklarade dessutom att tvånget inte var juridiskt hållbart när det handlar om uppgifter som kommunerna av lag inte är ålagda att sköta.
Men i januari 2018 tog man nya tag och samlade alla kommuner till ett gemensamt möte. Mariehamn och Jomala gavs i uppdrag att ta fram ett avtalsförslag. Tjänstemän på båda sidor visade prov på föredömlig samarbetsvilja och kompromissförmåga vilket mynnade ut i det förslag som presenterades på ett nytt möte den 20 november och accepterades allmänt med förbehåll för mandatfördelning och ikraftträdande.
Nu är även dessa sista stötestenar undanröjda. Den gemensamma nämnden för Räddningsmyndigheten ska ha sju ledamöter. Två från Mariehamn, som också utser ordföranden och en från Jomala som blir vice ordförande.
Eckerö, Hammarland, Lemland och Lumparland bildasr en enhet som ena mandatperioden utser en gemensam ledamot, och andra mandatperioden har två. Medan Geta, Finström, Saltvik, Sund och Vårdö, utgör en andra enhet som ena mandatperioden har två gemensamma ledamöter och andra perioden har en. På det sättet alternerar grupperna därefter.
Skärgårdskommunerna Brändö, Föglö, Kumlinge, Kökar och Sottunga har en gemensam ledamot.
Modellen för denna nystart av processen borde skrivas ned och användas som mall fortsättningsvis när det handlar om kommunöverskridande samarbeten. Den nödvändiga kommunreformen är ett exempel.
Under stadsfullmäktigedebatten i tisdags kastade Barbro Sundback fram tanken att man borde ge en sociolog i uppdrag att analysera orsakerna till att det är så svårt att få till överkommunala samarbeten på Åland. Hennes egen teori, att det handlar om revirvaktande, låter trolig.
Ökat samarbete och ökat användande av gemensamma resurser är den enda hållbara vägen framåt för Åland.
Glad midsommar!

Petter Lobråten