Fråga en italienare och hen rycker nog på axlarna. Att en regering i Italien sitter mer än ett år är mer ovanligt än vanligt sedan andra världskrigets slut. Annat har det varit i Norden.
Så att Antti Rinne tvingas lämna statsministerposten och lämna in sin regerings avskedsansökan redan efter ett halvår vid makten är ovanligt. Knappast kan man heller tro fullt ut på Centerns ordförande Katri Kulmuni när hon säger att det är hanteringen av poststrejken som är anledningen till att hennes parti tappat förtroendet för regeringschefen.
Mer ligger bakom, men låt oss komma tillbaka till det.
Antti Rinnes socialdemokratiska parti lyckades med nöd och näppe vinna valet i april före Sannfinländarna och Samlingspartiet. Till det förra partiet skilde bara 0,2 procentenheter. Det gav att den blivande statsministern hade en svag position i förhandlingarna.
Under regeringsperioden har det också gnytts en del om att regeringen inte fått fart på det ambitiösa reformprogram man slagit fast.
När sedan poststrejken blev ett faktum, och frågan om vad och när regeringen kände till Postens planer hamnade i centrum, misslyckades Rinne och SDP å det grövsta med sin kommunikation.
När det sedan uppfattades som att Rinne lade skulden på ägarstyrningsminister Sirpa Paatero (SDP) var flera oppositionspartier snabba att kräva också statsministerns avgång.
I det läget växte pressen inom de övriga regeringspartierna på att ta ställning för eller emot regeringschefen. De mindre partierna, Svenska folkpartiet, Vänsterförbundet och De gröna lämnade besked om att de förvisso inte var nöjda, men ville fortsätta med Rinne.
I Centern har det gnytts en hel del om samarbetet med SDP. Centern var valets stora förlorare och det var inte ett enat parti som gick in i den nya regeringen. När SDP så lämnade en öppning för kritik blev tonen kärv från centerhåll. Och under måndagen blev regeringens sits till slut ohållbar, vilket ledde till Antti Rinnes besök hos presidenten, regeringens avgång och en fulländad regeringskris.
Arbetet med att sondera för en ny regering inleddes bara ett par timmar efter Rinnes avgång. Samtliga fem regeringspartier har sagt att man vill fortsätta samarbetet med samma regeringsbas och samma regeringsprogram, men under en ny statsminister.
Så trots att Centern tvingat bort en socialdemokratisk statsminister, vill de båda fortsätta samarbetet. Det kommer säkert att krävas en del teambuilding för att få det att löpa utan gnissel. Men sanningen är att inget av partierna är intresserat av alternativet nyval.
Centern har fortsatt sitt ras i opinionen, och SDP har följt efter. När Yle mätte partisympatierna i oktober återfanns SDP på tredje plats, mer än två procentenheter under sitt valresultat. Och Centern har passerats av de Gröna och finns på femte plats med bara 12,8 procent.
Att de två stora regeringspartierna känner sig tvingade att fortsätta arbeta tillsammans i regeringen är bra nyheter för Åland. Regeringsprogrammets skrivningar om Åland är starka, och regeringen har varit tydliga med att man ämnar höja avräkningsgrunden för klumpsumman när det nya ekonomiska systemet för Ålands finansiering kommer på plats.
Det sämsta alternativet för Åland vore ett nyval. Sannfinländarna, som kontinuerligt motionerat om att sänka klumpsumman och allmänt agerat mot Ålands intressen, leder opinionsmätningarna stort. En regering ledd av Jussi Halla-aho (Sannf) skulle ge ett oerhört svårt läge för landskapet, inte minst inför revideringen av självstyrelselagen.
Av allt att döma kommer en ny regering på plats ganska snart i Helsingfors, och förmodligen blir det en förlängning av den regering som verkat sedan i juni.
Men utan Antti Rinne.

Jonas Bladh