Det tycks finnas samsyn inom lagtinget gällande behovet av stöd till både näringsliv, privatpersoner och den så kallade tredje sektorn. Just nu pågår en skyndsam behandling av en tilläggsbudget som skulle frigöra 33 miljoner euro till olika former av stöd.
En stor del av dessa stöd kommer att betalas ut inom bara ett fåtal månader, vilket innebär att en utdragen ekonomisk kris orsakad av coronapandemin kan leda till ytterligare behov av medel.
I nuläget vill landskapsregeringen använda 25 miljoner euro från de Paf-medel som tidigare vikts för den planerade hållbarhets- och innovationsfonden. Resterande medel ska komma från landskapets tillgångar.
Källan till stödpengarna orsakade dock debatt i lagtinget. Medan regeringspartierna vill omprioritera den tidigare fördelningen och i viss mån nagga på reserverna anser Socialdemokraterna att det vore bättre att ta lån.
Det är ett inte helt oävet förslag. Det är troligen lättare att få politiskt godkännande för att lyfta lån för en krisåtgärd än för att finansiera en omställningsfond, något som gruppledare Camilla Gunell sade i plenum i onsdags. Hon betonade också att det kommer en tid efter coronakrisen, och att landskapets medel kommer att behövas även då.
Att låna hellre än ta av besparingarna eller omprioritera utgifterna ligger i tiden. Räntorna har varit oerhört låga i flera år nu, något som delar analytikerna i två läger. I början sades det att det var en tillfällig situation, men nu börjar allt fler ekonomer lufta tanken att räntor kring nollstrecket är något vi gott kan vänja oss med.
De låga räntorna har fått hushållen att belåna sig i högre utsträckning än tidigare. Många sitter nu på bostadslån som motsvarar många års bruttoinkomst utan att någon knappt höjer på ögonbrynen.
Samma inställning har starkt fotfäste i den politiska sfären. Att finansiera underskott med lån ses inte längre som ett tecken på misslyckande och något som snarast möjligt måste åtgärdas.
I en kolumn i New York Times den här månaden förespråkade den omhuldade ekonomen Paul Krugman att USA borde budgetera för ett underskott på 4 procent – för all framtid – för att ha råd med exempelvis infrastrukturprojekt. Inte för att de behövs, men för att de håller de ofta nämnda hjulen snurrande. Underskottet skulle enligt honom betala för sig självt (men troligen endast i teorin och under vissa hypotetiska omständigheter, lyder den rättmätiga kritiken).
Detta bör ses som ett av många exempel på hur gränsen för vad som anses vara acceptabel hantering av offentliga finanser lätt förflyttas åt ett allt mer ohållbart håll.
Politiker, precis som privatpersoner, agerar på de incentiv som står till buds. Medan privatpersoner drabbas personligen när räntorna slutligen vänder och deras lånekostnader blir ohanterligt stora i relation till inkomsterna har politiker inte samma svärd hängande över sig.
Det gäller alltså att vara på sin vakt när förslag om lånefinansierad drift av offentlig sektor dyker upp. Man bör fråga sig: måste detta verkligen göras, och hur stora risker är det värt?
Precis som företagen borde förväntas ha reserver för att klara av några månaders snålblåst bör även det offentliga fylla på kistorna under goda tider – och ”goda tider” ska förstås som varje år förutom då verkligt akuta kriser slår till.
Detta är inte primärt en ideologisk hållning, utan en pragmatisk. Det offentligas främsta funktion är att verka som skyddsnät när behovet är som störst. För det betalar alla som kan en inte oansenlig andel av sina inkomster i skatt.
Inte bara bör vi förvänta oss att pengarna förvaltas ansvarsfullt – minst lika bra som vi själva hade gjort – utan också att de först av allt används till det primära syftet. Att lyfta lån som med största sannolikhet kommer att orsaka allvarliga skador på den offentliga ekonomin den dagen räntorna stiger är inte ansvarsfullt. Att envist hålla fast vid att Paf-medlen ska användas till den planerade fonden medan akuta åtgärder behövs för att rädda företag och arbetsplatser är inte god prioritering.
Landskapet Åland har kassamedel som klarar ytterligare ett stödpaket efter det som nu ligger hos lagtinget. Blir krisen så långdragen att lån måste lyftas efter det må det vara hänt, men vi är inte där ännu.
Henrik Herlin