Ålandstidningen skrev i går att två svårt sjuka personer sover i ett skjul på Nabben sedan de blivit vräkta från Edlagården i centrala Mariehamn.
Tidigare i år har det även kommit rapporter om att hemlösa tvingats sova i hamnterminalen för att komma undan köld och minusgrader. Det här är alltså Åland 2014.
Politikerna har äntligen fått upp ögonen för den akuta situationen och socialminister Carina Aaltonen (S) säger att hon inte kan acceptera den ökande hemlösheten på Åland. I går eftermiddag ordnade hon ett seminarium där just hemlösheten diskuterades.
Syftet med seminariet var att prata om hur man genom samlade krafter ska kunna åtgärda situationen så att inte folk behöver vara hemlösa. Vad kan regeringen göra, vad kan kommunerna göra och vad kan ÅHS göra? Och hur har man gjort på andra ställen?
En av seminariets föreläsare var Fatima Stjärnqvist från Helsingborg, som representerar projektet ”Bostad först”. Hennes vision är att man först ska lösa bostadsfrågan och sedan kan arbetet med att bygga upp det sociala och ta itu med andra problem börja.
Den här metoden har visat sig framgångsrik och det är något som Åland bör ta efter. Efter projektets tre första år bodde 15 av de 19 som fått en lägenhet genom Bostad först kvar, en person hade avlidit till följd av sjukdom och endast tre hade tvingats bryta sitt kontrakt. Dessutom upplever de boende att lägenheten har lett till en förbättrad livssituation inom andra viktiga områden som sociala relationer, alkohol- och droganvändning, ekonomi, hälsa och sysselsättning.
I korthet går Bostad först ut på att erbjuda hemlösa personer en permanent bostad med ett eget förstahandskontrakt direkt. Man ska inte behöva slussas runt mellan olika härbärgen och andra tillfälliga lösningar beroende på om man för tillfället är drogfri eller inte, eller på grund av andra saker som händer i ens liv.
Det är också viktigt att bostaden ska ligga ute i samhället bland andra hyresgäster. Och det ska finnas ett mobilt team tillhands dygnet runt. Teamet fungerar som ett stöd till både den boende och till fastighetsägaren.
I metoden finns det också en väl utformad plan om det skulle uppstå problem, exempelvis om någon misslyckas att följa de krav som gäller alla hyresgäster. Det finns också ett antal så kallade ”sviktplatser” där personen kan vistas en tid för att sedan flytta hem igen, till exempel vid ett kraftigt återfall i missbruk som påverkar boendet.
Tidigare fanns ett vårdboende för missbrukare på Parkgatan 24 i Mariehamn. Stadens socialdirektör Susanne Lehtinen säger att boendet på Parkgatan inte var någon idyll och att arbeta för ett liknande boende på Åland knappast är eftersträvansvärt.
Susanne Lehtinen har en bra poäng i det hon säger. Att samla missbrukare på ett och samma ställe är inte bra och de finns många anledningar till det. Den mest självklara är att dessa människor bör hållas borta från en miljö där missbruk är vardag. Men framför allt är det viktigt att de här människorna får bo i samhället, i en egen bostad, som alla andra.
Den som i dag är hemlös i Mariehamn kan vända sig till frivilligorganisationer. Självklart är det bra att dessa organisationer finns, men de ska inte ses som den primära lösningen.
Hemlöshet är ett akut problem som kräver akuta åtgärder. Det säger sig självt att människor som lever på gatan omgående behöver tak över huvudet. När det är ordnat kan man börja ta itu med problem som drog- och alkoholmissbruk och andra sociala problem (det är viktigt att komma ihåg att hemlöshet inte nödvändigtvis behöver vara resultatet av ett missbruk).
Hemlösheten kan jämföras med de diskussioner om och förberedelserna inför ett eventuellt mottagande av syriska eller andra flyktingar på Åland. Byråkratin har sin kräftgång trots att flyktingarna behöver hjälp nu. Inte i morgon och inte nästa vecka. Likadant är det med de hemlösa människorna på Åland. Och det allra viktigaste är att landskapet agerar nu. Innan det är för sent. För det krävs inte många nätter i ett oisolerat skjul på Nabben innan något går riktigt, riktigt fel.

Martin Linderoth