Global solidaritet är en hjärtefråga för Emmaus Åland. En viktig komponent i vårt arbete för solidaritet är att uppmärksamma Västsahara – Afrikas sista koloni. Västsahara ligger i Saharaöknen, söder om Marocko, och befolkas av ungefär en halv miljon människor. Sahrawierna har levt i Västsahara i århundraden, har ett eget språk och en egen kultur. FN klassificierar området som ett icke-självstyrande område som ska avkoloniseras. Men så har det också varit i 43 år nu.

1975 gav Spanien upp sitt styre över Västsahara som del av en bredare avkoloniseringsprocess, men Marocko var då snabba på att ta vid. Sedan dess har Västsahara varit ockuperat av Marocko och därmed utan sin självbestämmanderätt. Fortfarande är stora delar av Västsaharas befolkning förpassade till flyktingläger, och Marockos brott mot mänskliga rättigheter har varit många och frekventa. Idag är två tredjedelar av Västsaharas yta omringat av en mur som är både militärt bemannad och kraftigt minerad. Vad som händer innanför murarna är däremot inte lätt att få reda på.

Om ockupationen rapporterar Human Rights Watch att yttrandefriheten är kraftigt nedmonterad. Fängelse är fortfarande en risk för de politiskt engagerade, eftersom Marocko bibehåller rätten att fängsla folk som kränker landets territoriella integritet (läs: ifrågasätter ockupationen) eller skadar islam. Också föreningsfriheten är under attack, trots att grundlagen från 2011 garanterar den. Utöver detta har man en godtycklig definition av terrorism, rätten att häkta folk i förebyggande syfte, utspridd tortyr och ett rättsväsende som inte kan garantera rättssäkerhet. Dessa tillkortakommanden gör situationen i Västsahara oerhört allvarlig.

Idag kan man åtminstone se tendenser på att problematiken tas på större allvar. Under en period var Sverige på väg att erkänna Västsahara som stat, men backade ur. År 2016 dömde Europeiska Unionens domstol att jordbruksavtalen EU har med Marocko inte skulle innefatta västsahariskt territorium, och i år dömde man att fiskeavtalen inte heller gällde Västsaharas vatten. Detta eftersom EU vill värna om alla folks självbestämmanderätt, och att stötta marockanskt styre är direkt motsägelsefullt i den meningen.

Men EU:s engagemang har inte sträckt sig mycket längre än så. Det är svårt att tro att EU kommer att vara särskilt drivande i processen att erkänna Västsahara som nation, eftersom två stora EU-länder har mycket att förlora. En majoritet av fiskebåtarna på västsahariskt vatten ägs av spanska företag, och att Frankrike har många investeringar i och politiska kontakter med Marocko.
I Västsahara finns nämligen mycket värdefulla naturresurser, däribland en av världens största fosfatfyndigheter, rika fiskevatten och potentiellt olja. Det ska sägas att fosfat är en livsviktig naturresurs som används inom jordbruk, som dessutom är på väg att ta slut. Att ge Västsahara sin självbestämmanderätt skulle hota marockanska och i förlängningen franska intäkter från dessa (olagligt beslagtagna) naturresurser. Därför är EUs handlingskraft inte den starkaste i frågan.
Den 20 juli avslutades EU-kommissionens förhandlingar med Marocko kring fiskeavtalen, och trots EU-domstolens konstateranden nämndes inte Västsahara överhuvudtaget i deras pressmeddelande. Det fortsätter komma vittnesmål där marockanska tjänstemän menar att ingenting har förändrats kring fisket. Dessutom är det fortsättningsvis svårt för journalister att tillgodose världen utanför med tillförlitliga och oberoende rapporter. Som del av en större solidaritetsrörelse är det därför viktigt att vi fortsätter att uppmärksamma ockupationen, med dess brott mot internationell lag och mänskliga rättigheter.

Givet flera EU-länders motvilja att erkänna Västsahara är det extra viktigt att vi i Norden pressar våra politiker att göra det. Om EUs politik och påstådda stöd för självbestämmanderätt och mänskliga rättigheter ska gå att ta på allvar är det dags att man gör något annat än ytliga förändringar för att avskaffa Afrikas sista koloni. Vi finländare firade nyligen 100 år som självständig nation, men vad gör vi för att västsaharierna ska få sin självständighet? Det är hög tid att vi erkänner Västsahara som en nation och upplöser Marockos ockupation. Att väljarna känner till ockupationen är en bra start för att ändra riktning på politiken.

Emmaus Åland stödjer Västsahara på flera sätt. Informationsspridning är en viktig del i för att arbeta för upplösningen av ockupationen. Några av deltagarna i vårt årliga sommarläger är från Västsahara och har delat med sig av sina berättelser till oss. Emmaus har också biståndsprojekt för Västsahara. Tidigare har kläder och annat material skickats dit men i dagsläget är stödet främst i form av ekonomiskt stöd till tidningen Western Sahara Resource Watch, som jobbar för att uppmärksamma ockupationen och kampanjar emot att Västsaharas naturresurser används för Marockos intressen. Under Emmausfestivalen kommer vi den 9 augusti att visa två dokumentärfilmer om Västsahara: Rifles or Graffiti samt 3 Stolen Cameras. Vi kommer också att prata om statslöshet.

Kristoffer Berglund, högskolepraktikant
Emmaus Åland

Ålandstidningen