Under en lång period hörde hon till toppen inom svensk damfotboll. Hon var en viktig spelare i Umeå IK och var bland annat med och tog två SM-guld för laget, liksom EM-silver för Sverige sommaren 2001. På den tiden hette hon Tina Nordlund. I dag heter hon Happy Lovesan och bor tillsammans med familjen i Mariehamn. Hon hemskolar barnen och jobbar parallellt med det egna företaget.

Det finns flera faktorer, förutom hemskolningsmöjligheten, till att de valt Åland som boendeplats.

– Vi har varit på olika platser i Europa. Det har varit så lärorikt och utvecklande. Vi har sett oss omkring och känt oss för. Jag känner mig nyfiken på naturen och människorna här och jag gillar att ön är fri från militär. Tänk om fler platser vågade det.

Kraschade helt

Havet, klipporna och horisonten är viktiga för henne. Hon växte upp på Alnö, utanför Sundsvall. Det var ändå först när de ingredienserna saknades i hennes liv som hon insåg att de var viktiga för henne. Vid tiden för sin utmattning och den långa sjukskrivningsperioden sålde hon sin lägenhet mitt i Stockholm och hyrde en stuga under ett år i Stockholms skärgård. Där var hon för sig själv.

Efter fotbollskarriärens slut 2002 hade hon jobbat för tv, skrivit för Aftonbladet och föreläst. Utåtriktade verksamheter. Men så kom kraschen. Allt det som hon hade trängt undan genom prestation kom ikapp henne, med sorg och förtvivlan i släptåg. Hon var tvungen att se inåt i sig själv.

– Jag tvingades möta mig själv. Det var som att öppna en fullproppad garderob med gammalt skräp som rasade ut. Överväldigande.

Lärde sig andas

Det var först när yogan kom in i hennes liv 2005, efter en läkares rekommendation, som hon såg ljuset. Vid det laget hade sömnlösheten och oron kommit till en nivå då hon bara var tvungen att göra någonting annorlunda - testa något annat än alla år av terapi och åren av antidepressiva mediciner som ändå inte hjälpte, på djupet.

Happy var dock fortfarande så prestationsinriktad att hon svimmade i ett ashtanga yogapass. Hon ville avancera i serier fort. Sedan bytte hon yogaform, lärde och sig att andas och meditera. Hon fick både den mentala och den fysiska delen - verktygen att bygga upp en inre stabilitet. 

– När jag började med yoga kände jag en trygghet, att jag hade redskapen. Jag lärde mig att andas och fick tag i en stoppknapp i mitt driv, säger hon och berättar om just det där första riktigt djupa andetaget och uttrycker det häpnadsväckande i att inse att hon spelade VM utan att kunna andas ordentligt.

Snart kunde hon, efter år av sömlösa nätter, sova igen. Och hon kunde hantera allt det jobbiga på ett nytt sätt. Barndomen och de jobbiga händelserna som hade satt djupa spår i henne hade hon kunnat stänga av så länge hon höll på med idrotten.

Hon har alltid älskat idrott och innan fotbollen hade hon också testat på allt från hockey till basket och löpning.

– Jag var alltid väldigt aktiv.

Till slut blev det fotbollen hon satsade på. Hon tyckte helt enkelt att det var väldigt roligt. Gärna stod hon och bollade mot en garagevägg, eller jonglerade. I efterhand kan hon tänka att det låg någonting meditativt i det.

Gav efter

Hon backar tillbaka till tiden i den där stugan i skärgården. Till uppgivenheten hon kände då. Det fanns så mycket hon ville göra, men inte orkade. Hon kände behovet av vila, ändå blev hon bara tröttare och tröttare. Hon kapitulerade, slutade kämpa. Hon nådde botten.

– Och var skiträdd.

Hon insåg sitt val: att gå under eller möta sitt förflutna. Hon accepterade till slut det som hänt och började förstå sina mönster och beteenden. Hon tog ansvar för sin egen läkning.

– När ”det variga” var ute kunde jag börja läka och leva mer fri. Det var jobbigt att acceptera det som varit, men mest en lättnad att bejaka hela min bakgrund. När jag vågade titta inåt så hamnade det mörka i ljuset och det fanns inget att vara rädd för där inne, inget jag behövde springa ifrån längre. Och jag fick mycket mer självkärlek.

Hon behövde lära sig leva med sitt förflutna och är i dag snällare mot sig själv. Det är viktigt för henne att dagligen stanna upp och ta hand om sig själv - att dagligen reflektera och sortera. 

– Vi är ständigt med om situationer som påverkar oss.

Ge redskapen vidare

Även om yogan blev hennes väg till rehabilitering fanns det då absolut inga planer på att hon skulle bli yogalärare. Istället var tanken hela tiden att hon ville tillbaka till den hon var innan. Hon ville tillbaka till drivet - till jobben på tv, det snabba tempot, pulsen.

Småningom insåg hon att gamla drivkrafter balanserades och mycket blev annorlunda. Hon valde annorlunda när hon inte behövde fly från känslor längre. Folk började höra av sig till henne om yogapass. Ändå kände hon inte att hon hade något att bidra med. Snart gled hon dock in på att både coacha och undervisa i yoga, individanpassat. Det kunde handla om stresshantering, att prestera i balans eller att sätta sundare intentioner i livet. Att ge redskapen för att bli självgående.

– Jag kan ge redskap och stöd men resan behöver du göra själv. Det är det som ger kraft också.

När hon började arbetsträna två dagar i veckan och höll yogapass var hon inte stabil nog ännu. Hon behövde ännu följa kroppen – gråta när hon behövde gråta, och vila när hon behövde vila. Hon fick ytterligare tre månaders sjukskrivning. Hon pratar om vikten att kunna backa och ha tålamod.

– Och att påminna sig om framstegen.

Hon tog bort saker som tog energi från henne.
– Aktiviteter är inte svåra att avsluta, men relationer ...

Även miljöer påverkade henne. Det hade varit svårt för henne att sätta tydliga gränser, men hon behövde det. Mycket handlar om att våga känna och stå upp för sig.

– Än i dag. Varje nej är ett ja till något annat.

Småningom trappades yogaverksamheten upp och hon blev erbjuden att hyra ett rum i ett köpcentrum. Rummet ljudisolerades. Stället blev en oas, och hon mötte modiga människor som ville utvecklas. 

– Halvtid jobbade jag med Umeå IK. Jag jobbade mest mer deras välmående. En möjlighet för spelarna att jobba med balansen.

Det var något som inte fanns under Happys egen fotbollskarriär. När hon under de aktiva åren kände sig oförklarligt trött gick hon till en idrottspsykolog som sa ungefär:

– ”Nu sätter vi nya mål. Du ska bli bäst i världen”. 

– Det blev ”ridå ner”, skrattar hon.

Hon nämner hur viktigt det är att vara i balans för att må bra. Och att det också handlar om att kunna förstärka kvaliteter och talanger. Möjligheten att effektivisera den mentala och fysiska återhämtningen genom yogan, öka kroppsmedvetenhet och närvaron.

– Man har ju också menscykel som kvinna. En hormoncykel att ta hand om.

Närvarande och fokuserad

Sammantaget säger hon att det kan vara är en balansgång att satsa på idrott. Att stärka sig själv som idrottare och samtidigt må bra som människa, och på samma gång förebygga skador. Hon jobbar med väldigt många olika typer av människor. Som yogalärare, säger hon, är det nog viktigt att ha gjort sin egen resa.

– Det är en ära att få följa med på andras resa. Ett förtroende och jag har stor respekt för människors inre processer.

– Prestera i balans, med livskvalitet och med redskap att leda sig själv. Som yngre presterade jag för att slippa känna. Det är en tillgång att kunna vara energisk, men jag har behövt lära mig att kunna ta ett steg inåt och våga känna också.

På frågan om hon i dag slipper prestationskraven på sig själv, säger hon:

– Prestationen tar sina köksvägar. Det är fortfarande så. Men medvetenheten är närvarande. För mig handlar det inte om ett slutmål att bli en perfekt människa, det handlar om utveckling, det pågår hela livet.

Yogan är hennes medicin. Den balanserar henne och ger henne en bra start på dagen. Med små barn har det inte alltid gått att ta längre stunder för sig själv, men hon har också passat på att andas när hon exempelvis har ammat.

– Vardagens redskap. Redskap för livet, där man är, säger hon ödmjukt.

Vi kommer in på fotbollsspelaren Ryan Giggs som har uttryckt sin bestämda åsikt om att han har yogan att tacka för långa karriär.

– Det var faktiskt mitt första möte med yogan. Jag träffade honom i Manchester. Då väcktes ett litet frö. Samtidigt kändes det flummigt, säger hon och menar att det ju ofta är så när det handlar om något nytt och okänt.

Stolt föräldraskap

En avgörande aspekt i flytten till Åland var möjligheten att hemskola sina barn för att de ska få möjlighet att utvecklas i sin takt och på sina sätt. Barnen är fem, sju och nio år gamla.

– Det här passar våra barn just nu. Att vara förälder är något jag är stolt över, och även att våga lita på barnets utveckling och på oss själva – som människor. Våga vara den vi är och det vi tror på.

Hon berättar om upplevelsen i Sverige av att behöva välja förskola i princip innan första barnet ens hade fötts, och om att hon då inte visste att hemskolning fanns. 

– När jag vågade känna efter vad som kändes rätt i hjärtat upptäckte jag att det fanns fler som valde liknande.
Det blev perioder på bland annat Mallorca och i Portugal.

– Vi träffade människor från hela världen, oerhört berikande.

För ett och ett halvt år sedan flyttade de till Åland. Över vintern åkte de tillbaka till Portugal. Men så kom coronan. Förutom naturen uppskattar hon demilitariseringen och uppfattar ålänningarna som väldigt självständiga. Här, menar hon, kan man slappna av och vara sig själv. Hon exemplifierar över tacksamheten hon känner när hon går till en bokhandel i Mariehamn och de tipsar om böcker som passar hemundervisning. Hon behöver inte förklara sig och slipper känna sig konstig.

– Vi fick så mycket hjälp när vi kom hit, säger hon och nämner myndigheter som lovar att ringa upp och som verkligen gör det.

– Vardagen är lugnare.

Passar deras familj

Maken Janne jobbar i Stockholm som fotbollstränare- och utvecklare, och med trädgårdsarbete. De pratar mycket utifrån de val de gjort, för visserligen vill de vara tillsammans så mycket som möjligt.

– Vi gör det bästa av det, och gör det bästa när vi ses.

Lite jobbigt blev det dock, kände hon, när Åland präglades än mer av nedstängningen på grund av pandemiläget och hon fick en instängd känsla.

– Just ofriheten att inte kunna resa om jag vill, men det la sig ganska fort.

Familjen är ute väldigt mycket. Barnens behov och intressen får styra. Hon har gått en kurs i fritt lärande för barn. Det är viktigt att lita på barnet och sig själv. Och att våga se utanför ramarna. Hon pratar även om vikten av empatisk kommunikation.  

Visst har hon ändå kunnat känna tvivel, men det handlade mest om gamla rädslor om vad andra skulle tycka. Hon menar att det har varit så tydligt för hennes barn – att det här passar dem. Familjen Lovesan har begåvats med nyfikna och vetgiriga barn. Mycket av hemskolningen kommer naturligt i vardagen.

– Men man behöver inte sitta med matteboken för att lära sig matte.

Hon upplever att all den fysiska rörelsen och leken som hemskolningen möjliggör innebär mycket lärande. 

– Barn lär sig ju så mycket i leken. Hon säger dock också att hon, som förälder, har behövt ”avskola sig”. Att mycket sitter så hårt inpräntat också utgående från ens egen uppväxt och skolgång.

– Gamla programmeringar att det ska vara på visst sätt.

Parallellt med hemskolningen jobbar och handleder hon online som coach och yogalärare och erbjuder föreläsningar. Tillsammans med maken har hon även tagit fram ett koncept "My space" kring att jobba med utveckling utan att prestationen ska komma in i så tidig ålder. Det handlar om rörelseglädje, om bollglädje. Om idrottsutövning på ett lekfullt sätt. Också här kommer andningen in.

– Det här konceptet har vi även för seniorer.

Brandtal om orättvisor

När hon tog emot diamantbollen för 20 år sedan var hon en av de första vinnarna som, under tacktalet, passade på att prata om orättvisorna inom fotbollen.

– Vi kvinnor och mammor behöver vara modiga för våra barns skull. Barnen är redo. Vi vuxna har ett ansvar. Det kan inte gå så här långsamt i jämställdheten inom fotbollen. Vi behöver jobba på individnivå, med medvetenheten, och göra tillsammans.

– Varenda mamma och kvinna har något att tillföra. Vi behöver våga vara nybörjare, våga leda på vårt eget sätt och också våga vara för mycket och ta plats. Men vi behöver också bli framsläppta och lyssnade på. Det är gammal manlig kultur som behöver utvecklas och kanske män behöver jobba med vanor och rädslor att släppa fram kvinnor.

Hon exemplifierar med de få kvinnliga tränarna, och berättar om en egen upplevelse när hon erbjöd sig att bidra som tränare i laget som dottern ville börja spela fotboll i. Men hon blev aldrig inkluderad. Däremot kom ytterligare en man med som medtränare, en förälder utan några som helst tidigare erfarenheter.

Det viktigaste för Happy är att fortsätta våga. Och att hitta platser där hon mår bra. Platser som är lugna och återhämtande.

– Och att hela familjen får må bra och vara friska. Att tillgodose barnens behov, och att kunna bidra för andra människor. En stuga vid havet längtar jag efter.

– Just nu handlar det mycket om det. ”Back to basic.” Vad är värt någonting? Och att reflektera över det. Vi vet inte så mycket om framtiden. Resan är själva målet!

Text: Linda Wiktorsson-Lång