Borta är tvångströjan - nu tar kommunerna ledningen

Lemland och Lumparland fördjupar dialogen om en frivillig samgång. Samtidigt ser skärgårdskommunerna över möjligheten att slå ihop funktioner och dela tjänster som byggnadsinspektion, äldreomsorgschef och HR. Äntligen ser vi konkreta steg mot ökat samarbete mellan de åländska kommunerna.

Det här är viktigt inte bara för att trygga servicen, utan också för att det sker i den takt som invånare och förtroendevalda själva kan acceptera. Det är den enda hållbara vägen i en tid då kommunerna av nöd måste samarbeta mer. Detta medan planerna på en stor kommunsammanslagning under landskapsledning tynat bort.

Många kommuner står i dag farligt nära ekonomisk kollaps. Sättet verksamheten bedrivs på är inte längre hållbart. Beskattningsunderlaget är svagt, uppdraget växer och lagstiftningstrycket hårdnar. Något måste göras.

Därför är det glädjande att se att saker rör på sig. För drömmen om att rädda dagens system med ökade landskapsandelar är tyvärr orealistisk när även landskapet har slut på pengar. Nya vägar måste hittas, och samarbeten över kommungränserna är ett klokt första steg. 

Genom att dela kostnader kan kommunerna stärka både kompetens och service. Men det krävs försiktighet, man måste undvika att nya kostnadsdrivande kommunalförbund skapas. Samarbeten bör ske inom befintlig struktur, till exempel genom värdkommunslösningar.

Diskussionen mellan Lemland och Lumparland framstår som en rimlig väg framåt. Förvisso finns ekonomiska utmaningar även i Lemland, men Lumparlands tid som egen kommun går mot sitt slut. Det finns i praktiken ingenting som kan rädda ekonomin. Och med handen på hjärtat, det blir svårt även för en sammanslagen kommun att upprätthålla all service i Lumparland. Det är helt enkelt för dyrt och för småskaligt.

Oavsett väg är båda processer viktiga ur ett demokratiskt perspektiv. Den tidigare debatten om kommunsammanslagningar upplevdes av många som ett överkörningsprojekt som ignorerade den lokala identiteten. För att lyckas måste samarbeten växa fram lokalt och på egna villkor. Då skapas legitimitet och delaktighet - inte motstånd.

Mycket talar för att vi snart får se både sammanslagningar och mer långtgående samarbeten. Frågan är inte längre om, utan hur och på vems villkor. Här har landskapsregeringen en nyckelroll. Man måste visa att man stöder den lokala rörelsen. I Lemland–Lumparland-fallet finns redan samgångsstöd på 958.000 euro första året, en summa som sjunker över fyra år. Men enbart pengar räcker inte.

Parallellt krävs ett tydligt ramverk för värdkommunsmodeller och andra samarbetsformer, kompletterat med riktade incitament som underlättar utan att styra. Om kommunerna tar ansvar måste landskapet också visa att man är med på tåget och har fler verktyg att erbjuda.

Oavsett hur många samarbeten som sjösätts, eller om vi i framtiden skulle stå med bara en åländsk kommun, måste trycket på det kommunala minska. Lagstiftningen som styr kommunerna står inte i proportion till vår litenhet. Våra politiker måste sluta snegla österut och västerut i jakt på färdiga lagpaket att kopiera. I stället bör de utgå från åländsk skala, se fördelarna med den och anpassa servicenivåer och krav därefter.

Det betyder inte sämre service, utan anpassad service. Frågan är bara om den politiska viljan finns. Hittills har svaret varit nej. Men vill vi ha en hållbar kommunal service i framtiden måste förändringen börja just där.