Det smidiga har ett pris

Plötsligt talar alla om Europas digitala beroende av USA. Men inget av det här är nytt. Frågan är varför insikten alltid verkar dyka upp först när verkligheten redan hunnit göra saken rätt tydlig.

För det här handlar inte om något abstrakt system långt borta, utan om var allt det där du inte har råd att förlora faktiskt finns. Dina mejl, dina bilder, ditt arbete en helt vanlig tisdag, barnens skoluppgifter, kontakten mellan myndigheter, möten som bara rullar på utan att någon längre stannar upp och frågar vem som egentligen äger rummet de hålls i. Vi har byggt våra arbetsliv, våra verksamheter och stora delar av vardagen på digitala lösningar som vi behandlat ungefär som el i väggen: något man helst inte tänker på så länge lampan lyser, kaffet är varmt och inloggningen fungerar.

Och eftersom lampan har lyst har också eftertanken kunnat skjutas på framtiden, där den redan sitter inklämd mellan vården, ekonomin och alla andra frågor som alltid ska utredas först och lösas sedan.

Det här är egentligen inte en ny insikt. Europa har i åratal outsourcat sin digitala ryggrad till amerikanska bolag, med en tillit som i efterhand framstår som anmärkningsvärt okomplicerad, för att inte säga sorglöst bekväm. Så länge systemen varit snabba, smidiga och användarvänliga har det inte funnits någon större aptit på de mer obekväma frågorna om kontroll, ägande och beroende. Man accepterar förvånansvärt mycket så länge allt funkar smidigt.

EU har förstås inte varit tyst. Tvärtom. Det har talats länge om att Europa måste bli mer digitalt självständigt. Men prat om oberoende är en sak. Att faktiskt bli mindre beroende är en annan. När en fråga har fått tillräckligt många strategier brukar det för övrigt betyda att ingen riktigt tagit i den ännu.

Det har pratats mer än det har gjorts.

Under tiden har beroendet inte bara bestått utan fördjupats. Det är i grunden inte svårt att förstå varför. De lösningar som redan finns fungerar ofta utmärkt, medan alternativen kräver investeringar, samordning, tålamod och ett visst mått av framtidstro. Vi har inte valt beroendet, vi har bara valt det som var enklast. Bekvämlighet slår ofta självständighet, åtminstone så länge inget brinner.

Där någonstans ligger kanske den mest generande sanningen. Vi tycker gärna om att se oss som rationella, långsiktiga och strategiska, men i praktiken är vi ofta bara avancerade vanedjur med lösenord. Vi vet mycket, men gör märkligt lite av det. Kunskap kan man nämligen leva ganska obekymrat med så länge den inte stör vardagen. Det är först när den börjar få konsekvenser som den byter namn och blir insikt.

När USA inte längre känns lika stabilt, när politiken blir mer oförutsägbar och den demokratiska självklarheten inte känns fullt så självklar längre, då förändras också vår syn på samma system som vi nyss lutade oss mot utan att blinka. Tydligen krävdes Trump för att också det här skulle sluta kännas helt rimligt. Inte för att tekniken plötsligt blivit en annan, utan för att vår trygghet i den har det. Det är ungefär här vi vaknar, när läget redan har ändrats och vi själva mest har hållit på som vanligt.

Även här på Åland, där mycket annars är nära, småskaligt och konkret, gäller detta i högsta grad. Våra arbetsplatser, våra myndigheter och våra vardagliga system vilar på samma globala lösningar som resten av Europa. 

Man kan förstås hoppas att Europa den här gången väljer självständighet innan beroendet hunnit bli en fullskalig kris. Det vore faktiskt klädsamt. Men att veta bättre och göra bättre har ju länge varit två olika saker.