Vinnare gör det tillsammans

Den åländska samhällsdebatten engagerar och det är positivt. Människor bryr sig om sin kommun, sin by, sin näring och sin framtid. Men ibland går mer energi åt till att söka fel hos andra än till att diskutera hur vi tillsammans ska ta oss framåt.

Polarisering bygger sällan starka samhällen.

Den senaste tiden har jag ofta återkommit till en fråga som är större än budgetar, trafiklösningar eller kommungränser: Vad vill Åland egentligen med sin skärgård?

Ska den vara en levande del av det åländska samhället? Eller är den främst en kostnad som ska hanteras så effektivt som möjligt? Frågan är central, eftersom svaret påverkar våra beslut. Men den säger också något om hur vi ser på varandra som samhälle.

Som kommundirektör i en skärgårdskommun möter jag dagligen de utmaningar som följer av en liten befolkning, hög medelålder och begränsade resurser. Samtidigt ser jag människor som engagerar sig, driver företag, ställer upp i föreningar och hjälper sina grannar. De väntar inte på att någon annan ska lösa allt. De gör det de kan, där de är, med de resurser de har.

Det finns en lärdom i det. Framtiden avgörs inte enbart av våra förutsättningar, utan också av hur vi väljer att använda dem. Samhällen utvecklas när människor känner att de kan påverka sin situation och bidra till något större än sig själva.

Jag tror därför att Åland behöver mer av tre ting: respekt, solidaritet och framtidstro.

Respekt handlar om att inse att olika människor och olika delar av Åland betraktar verkligheten ur olika perspektiv. Det som framstår som självklart i Mariehamn är inte alltid självklart i skärgården. Det som upplevs som en rimlig prioritering på landsbygden kan uppfattas annorlunda i staden. Det betyder inte att någon har onda avsikter eller vill den andra parten illa.

Solidaritet börjar med insikten om att styrka alltid är relativ. Den som är liten i ett sammanhang kan vara stor i ett annat. Skärgården är liten i förhållande till fasta Åland. Åland är litet i förhållande till Finland. Finland är litet i Europa. Därför är solidaritet självbevarelse, inte välgörenhet. En dag upptäcker man kanske att det är ens egen tur att vara minst.

Frågan om skärgårdens framtid är därför större än själva skärgården. Hur vi väljer att behandla våra minsta samhällen säger något om vilket samhälle vi vill vara. Framtidstro handlar inte om att blunda för problem. Tvärtom. Den bygger på tron att utveckling är möjlig om människor ges möjlighet att bidra.

Ett fint exempel såg vi när Brändös elever deltog i Tillsammans-stafetten i Stafettkarnevalen. Där tävlar deltagare med olika förutsättningar tillsammans, inte var för sig. Redan Brändös deltagande i sig var en framgång. När laget sedan vann blev det en påminnelse om vad som kan hända när alla är med.

Potentialen finns inte alltid där vi först letar efter den. Därför bör vi vara försiktiga med att avfärda samhällen, orter eller regioner som för små, för svaga eller obetydliga. Respekt, solidaritet och framtidstro löser inte alla problem. Men utan dem riskerar också de bästa lösningarna att misslyckas.

Fungerande kommunikationer, arbetsplatser och service är en förutsättning för en levande åländsk skärgård. Men det krävs också något mindre mätbart: viljan att se möjligheter framom begränsningar och att värdesätta människor och deras hemorter innan de har bevisat sig i siffror och statistik. Kanske vi därför oftare borde fråga oss: Hur skapar vi förutsättningar för fler att bidra till Ålands framtid?

Ett samhälle blir inte starkare genom att göra sig av med sina svagaste delar. Ett samhälle blir starkare när alla får vara med och bära laget.