Vem är Mohammed Ali?

Vet du vem Mohammed Ali är? Om du tänker på en tungviktsboxare som 1942 föddes med namnet Cassius Clay, konverterade till islam och bytte namn så har du förstås rätt. Men det finns 1000-tals andra korrekta svar – överallt i världen.

För mig är Mohammed Ali (just nu) en man från Somalia som bor i Borlänge. Han har bott många år i Sverige, men aldrig haft ett jobb, aldrig betalat för sig, lämnat sitt barn utan underhåll, har rejäla skulder hos kronofogden och har i största allmänhet lurat det svenska samhälle som tagit emot honom med öppna armar. Han kandiderade för Vänsterpartiet i senaste riksdagsval och den kampanj som överraskande förde honom in i riksdagen utreds nu av polisen. Han har anmält sig som sjuk alltsedan riksdagens öppnande men lyfter full månadslön därifrån. Jag är upprörd och ledsen för att det kan gå till så här i Sverige. Men det är inte det den här krönikan ska handla om.

Det är nämligen fullt möjligt att du aldrig hört talas om denne Mohammed Ali, det sätt han levt på och hur han kom in i svenska riksdagen. Jag upptäckte för någon vecka sedan när några av mina vänner ville tala om svenska riksdagsvalet att de hade helt andra ingångar till ämnet, och de facto bara en perifer uppfattning om den här mannen, vars historia och inval för mig under några veckor framstått som den mest centrala frågan kring det svenska valet. Jag förstår nu att algoritmerna i mina sociala medier fokuserat på något som många andras inte gjort. Är alltså Mohammed Ali från Borlänge en supercentral fråga eller egentligen ganska ointressant för helheten. Jag vet inte längre. När vi nuförtiden säger till någon att han eller hon verkar leva i en helt annan värld, så är det förmodligen helt sant. Våra informationsuniversum är ofta helt olika – också goda vänner emellan.

Det här är förstås illa för det offentliga samtalet. Hur kan vi komma överens om vi inte ens i stora drag har samma information? Men det är nog ändå inte det värsta. Vi lever i en tid när offentliga personer inte drar sig för att direkt ljuga – man kallar sin åsikt för alternativa fakta. Diktaturer har alltid fungerat så, men nu händer det allt oftare i den fria världen. Tyvärr har USA:s president kommit att bli själva rollmodellen för osakliga uttalandet, hätska påhopp och direkta faktafel.

Men det är nog inte heller det värsta. Vi lever nämligen i en tid när en mycket stor del av de filmer och det bildmaterial vi ser i sociala medier är direkta falsarier – skapade med den enorma kraften hos AI. ”Bildbevis” är förmodligen ett föråldrat begrepp. Inget man ser är med säkerhet sant längre.

Och inte ens det är det allra värsta! Det värsta är den giftiga blandning som utgörs av allt detta. Inget du ser är med säkerhet längre sant. Makthavare förnekar ibland det sanna, och ersätter det med alternativa fakta, som i sin tur backas upp att falska bevis. Och de människor du pratar med har andra blandningar av (falsk?) info.

Mitt i alla lögner, förnekanden och fake news finns förstås också en massa sanningar. Men hur ska vi riktigt veta vad som är sant? Eller lever vi bara bland en massa olika personliga uppfattningar?

Min uppfattning är att vi ska älska Gud och vårda hela skapelsen. Vi ska älska vår granne, genom att verkligen ta vara på alla som behöver hjälp i vårt samhälle. Vi skall inte stå i vägen för dem som är starka nog att försörja sig själva och därtill via skattsedeln kan hjälpa andra.

Och enbart invånare med ett redbart leverne ska kunna sitta i lagstiftande parlament.

Pax et bonum