För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Ett företag måste se till sin ekonomi. Det gäller Dahlmans, men också den jordbrukare som föder upp djuren. Det borde vara en självklar utgångspunkt i diskussionen om var åländska producenter väljer att slakta.
Med anledning av Johan Dahlmans insändare ”Halalslakt och transporter” (Ålandstidningen 10.11) och artikeln ”Allt fler köttbönder slaktar utanför Åland” (6.11) behöver producentens perspektiv lyftas.
Dahlmans är viktigt för det åländska jordbruket. Ett fungerande lokalt slakteri har stor betydelse för både produktionen och beredskapen. Men ett långsiktigt samarbete förutsätter att båda parters ekonomi får plats.
Jordbrukaren har kostnader, investeringar och räkningar att betala, liksom ett ansvar för familjen och gårdens framtid. Om en annan köpare erbjuder bättre betalt är det fullt rimligt att överväga alternativet. Det är ett affärsmässigt beslut som producenten har rätt att fatta.
Dahlmans är Ålands enda slakteri för nötkreatur, får och grisar. Men att vara ensam på Åland är inte detsamma som att vara ensam på marknaden. Förutom Liha Hietanen har Atria hämtat slaktdjur härifrån i mer än tio år. Att jämföra avräkningspriser med Finland är därför naturligt.
Ålandstidningen
Dahlmans är ett familjeägt aktiebolag där de levererande jordbrukarna inte är ägare. Företaget har självklart rätt att arbeta för sin lönsamhet. Samma rätt måste producenten ha. Lojalitet med den lokala livsmedelskedjan betalar inga räkningar.
Här behövs också konsekvens. Dahlmans köpte 2017 grossistföretaget Dinera, numera HoReCa, vars sortiment även omfattar varor från producenter utanför Åland. Företaget väljer leverantörer utifrån bland annat sortiment, pris och villkor. Då måste jordbrukaren rimligen få välja köpare på samma grunder.
Den höga åländska kostnadsnivån behöver samtidigt tas på allvar. Landskapsregeringen och kommunerna behöver se över hur förutsättningarna kan förbättras. Men kostnadsproblemen kan inte lösas genom att bonden förväntas acceptera ett lägre pris. Närproducerat kan inte bygga på att producenten tar den kostnad som ingen annan vill bära.
Beredskapen är ett gemensamt åländskt intresse. Då måste också ansvaret vara gemensamt. Ett lokalt slakteri behöver leveranser, men det måste också finnas lönsamma gårdar som kan fortsätta föda upp djur.
Det gäller även mjölken och trädgårdsproduktionen. Den som vill värna åländsk livsmedelsproduktion måste respektera producentens rätt att se till sin ekonomi och göra sina egna val. Bonden kan inte förväntas ta ansvar för alla andras lönsamhet på bekostnad av sin egen.
