Värdefullhet och meningslöshet

Jag märkte redan som barn problem som sopades under mattan, det talades nog aldrig riktigt klarhet heller. Visst fanns det väl bra saker också men jag fick inte någon riktig förståelse eller uppmuntran hemma. Men fortfarande finns det kvar en ”hysch-hysch”-mentalitet och bakomryggensyndrom ute i samhället!

För det finns ju inte här i samhället någon riktig missbrukarvård, själavård eller psykologi. Har alltid fått vara min egen psykolog! En enkel, men jobbig sak som att jag och en del andra är dragkänsliga, så sätts fönster och dörrar upp i ålderdomshem till exempel, och det blir fullständigt korsdrag. Drag som är så skadligt, det är totalt hänsynslöst att göra så!

Orden ”tack, välkommen, det gjorde du bra” existerar knapp längre, åtminstone är det så mot mig. Sådana saker som är så viktiga att få höra! För jag hör inte till den traditionella sorten, som har livskamrat, barn och barnbarn och heller inte heller en nära vän kvar.

Jag har ju inte själv heller valt ensamheten. Jag har ofta blivit missförstådd och motarbetad, fast det hela tiden ligger i mitt intresse att göra livet lättare för alla. Men jag har i alla fall lärt mig att värdesätta det enkla och fina som jag noga håller fast vid!

Jag har stor livserfarenhet och många fina intressen. Men livet har blivit tråkigt och enformigt,  att inte ha någon som lyssnar, ringer, uppmuntrar, ger en kram, samt förstår en. Det är tungt och onormalt att inte ha det!

Jag vet att alla ni som har livskamrater, barn, barnbarn, en sann vän och nära hjälp, ni har ett mycket bättre skyddsnät än jag, som är tvungen att ta initiativ till allt själv. Så om ni har vett, så borde ni vara oerhört glada och tacksamma för det liv ni har. För detta är ju ändå det absolut naturligaste i livet!

Måste ta en dag i sänder