Vi kan inte blunda

I Gaza föds spädbarn under bombningarna och växer upp utan det som för oss är självklart: modersmjölksersättning, blöjor och grundläggande mediciner. Priset på en burk mjölkersättning är nu skyhögt och för många mödrar helt ouppnåeligt. För oss fyller dessa varor hyllorna i en vanlig mataffär – för dem är det en ouppnåelig lyx.

Familjer överlever tack vare humanitära insatser: värdighetskit med bindor, tvål och hygienartiklar, utdelning av mat och rent vatten, livsviktiga mediciner och provisoriska skydd för dem som förlorat sina hem. Utan dessa insatser ökar varje dag antalet undernärda barn, nyfödda utan vård och mödrar som tvingas till desperata lösningar.

Att leva i Gaza betyder också att inte veta om det finns en måltid den dagen och att ständigt frukta att bli skjuten medan man försöker hitta lite bröd eller mjölk. En omänsklig verklighet som ingen borde behöva uthärda.

Vi kan inte blunda. Vi kan inte bidra till deras avhumanisering genom vår tystnad. Bakom statistiken finns ansikten: ett spädbarn som gråter av hunger, en mamma som river sönder sin tröja för att göra mensskydd, en familj som väntar timmar i kö för en matranson.

Och det handlar inte om politisk tillhörighet eller religion. Det handlar om att vara människa. Inför ett folkmord som drabbar de mest sårbara kan vi inte vara tysta åskådare. Likgiltighet innebär att förneka vår egen mänsklighet.

Vårt bidrag, även litet, kan göra skillnad. En gåva kan betyda mjölk till ett spädbarn, en ren blöja, en natt i skydd. Deras värdighet beror i dag också på oss.

Att vara människa i dag betyder att inte vända bort blicken.

Paola Strinati