Samarbete om skärgårdstrafiken

Häromdagen slogs jag av en tjock rubrik i Hbl som lydde ”Vi är bäst på att strida i skärgården”. Spontant tänkte jag vad är det nu frågan om, vad har hänt? Det visade sig vara en militärövning av dem som ska försvara oss om ordkriget övergår i riktigt krig, med var också Natotrupper.

Jag kom kom lite senare att tänka på skärgårdstrafiken och den debatt som förs som lätt blir polariserad. De som är emot trafiken definierar den gärna som strid eftersom det då är lättare att politiskt få gehör för neddragningar, man hänvisar till att skärgårdsborna är så oeniga och för fram olika förslag.

Jag går inte in för att i allmänhet kommentera detaljer i skärgårdstrafiken eftersom jag numera till betydande del lever i förskringringen men med hjärtat kvar i Brändö.

Till demokrati hör debatt annars genererar den inte resultat. Enligt min mening har diskussionen om skärgårdstrafiken ofta resulterat i starka ställningstaganden, helheten beaktas inte tillräckligt – diskussionen reduceras då eller till och med upphör så man inte kommer vidare. 

Under 70-talet hade vi också en diskussion om kort- eller långrutt av lite annan karaktär än dagens upplägg. Jag var själv aktivt med och bidrog till att debatten blev fastlåst det erkänner jag öppet.

Centern på den ena sidan och Liberalerna på den andra, på det sättet fick debatten en politisk dimension med svag ideologi. Men trafiken handlar mest om tekniska lösningar och förstås om pengar som intar en stark roll och alltid måste beaktas.

Kostnaderna måste reduceras och kravet på rationella lösningar stå i centrum. När det gäller offentlig ekonomi förekommer en hel del avvikelser, vi har inte råd med detta nu när ekonomin är pressad. Egentligen har vi aldrig råd med det . Därmed inte sagt att det inte också inom marknadsekonomin skulle göras felsteg.

Ett stort problem opinionsmässigt sett ur skärgårdsbornas synvinkel är att man presenterar kostnaderna per skärgårdsbo vilket enligt min mening ger en felaktig bild eftersom en mycket betydande del av befolkningen och turister som ger intäkter använder kommunikationsnätet i skärgården.

För att öka populationen i skärgården och därmed få ned kostnaderna per skärgårdsinvånare krävs ett antal företagare med resurser men också ”morötter” som lockar dem samt beslutsfattare som förändrar ”heliga kor”. Skärgården har kommit i en ond cirkel.

Resurserna till skärgårdstrafiken baseras långt på underlagsstatistiken detta är verkligheten det har man nog klart för sig i skärgården.

Olof Öström Brändö-Tavastehus