Mod kostar – men stillastående kostar mer

Åland är omgivet av vatten. Men ibland känns det som att vi också omges av försiktighet.

Det är inte så konstigt. Vi är små. Vi lever gott. Kanske har vi blivit bättre på att förvalta än att ta stora språng. Stabilitet är en dygd. Problemet är bara att stabilitet inte är detsamma som utveckling. För utan ett näringsliv som vågar förnya sig blir det svårt att skapa nästa inkomstkälla, och det är i längden ett problem för vilket samhälle som helst.

Nu finns planer på att ta energiparken i Hellesby vidare, med produktion av e-metan och ett helåländskt ägande genom Redrock Energy. Investeringen uppges landa på 170–200 miljoner euro. Produktionsstart nämns tidigast 2028–2029 – om tillstånd, finansiering och marknad faller på plats.

Det är stora pengar i åländsk skala. Riskerna är därefter. Alla stora projekt når inte hela vägen. Det vet vi.

Projektet har redan bytt kurs. Marknaden för grön vätgas blev inte den raket många trodde. I stället talar man nu om att vidareförädla till e-metan, anpassat till regelverk och efterfrågan. Det är ingen säker väg framåt. Snarare ett tecken på något annat: förmågan att justera när verkligheten förändras.

Den som inte gör det blir kvar med gårdagens affärsidé. Det brukar sällan vara en konkurrensfördel.

Att ägandet nu ligger helt lokalt är inte oviktigt. I ett litet samhälle kan ägande få en annan tyngd – det handlar inte bara om bolagsstruktur, utan om vem som bär risken och vem som står kvar om det blåser. När besluten fattas här, riskerna tas här och vinsterna – om de uppstår – beskattas här, är förutsättningarna annorlunda än i en filial med huvudkontor någon annanstans.

Lokalt ägande garanterar ingenting. Men det gör ansvarsfördelningen tydligare. När besluten tas här är det också här effekterna märks, på gott och ont.

Det talas ofta om grön omställning som en moralisk skyldighet. Men den blir inte verklig av goda avsikter. Den blir verklig när den bär sig ekonomiskt. Det mest intressanta i Hellesby är därför inte tekniken i sig, utan ambitionen att försöka göra affär av den – att i grunden tjäna pengar på omställningen.

Att vara en grön ö i ett blått hav är en tilltalande vision. Men det räcker inte. Vi behöver också vara producent. Skapa värde. Bygga bolag som överlever utan ständig syrgastillförsel från stöd och bidrag. Annars är det inte omställning. Det är projektverksamhet.

Samtidigt måste osäkerheten tas på allvar. Det här är inte en färdig framgångssaga. Det är en satsning som kräver stora pengar i en marknad som rör sig snabbt, och inte alltid förutsägbart. Tillstånd återstår. Miljöprövningar ska göras. Finansiering ska säkras. Energimarknaden påverkas av beslut långt bortom våra stränder. Om verkligheten spelar med är förstås en annan sak.

Det är just därför det kallas företagande.

Men alternativet – att inte försöka – är också ett val. Ett val att långsamt bli mer beroende av andras investeringar och andras beslut. Det är också en strategi. Bara inte en särskilt offensiv sådan.

För bara några dagar sedan diskuterades här på ledarsidan hur vinster från externa kedjor beskattas och om varje cent verkligen stannar på Åland. Den diskussionen behövs.

Minst lika viktig är frågan om hur nya värden faktiskt skapas här. För utan något att tjäna finns heller inget att beskatta, hur rättvist systemet än är. Och utan ekonomisk förnyelse krymper utrymmet att bestämma över vår egen framtid.

Det är lätt att applådera när allt ser ljust ut. Svårare att acceptera att vissa satsningar inte landar som tänkt. Men ett samhälle som inte tolererar osäkerhet får heller inga större framgångar.

Det är svårt att både kräva tillväxt och samtidigt vilja eliminera all osäkerhet.

Om Hellesby når hela vägen återstår att se. Men att någon är beredd att försöka är i sig ett besked.

Att bevara är viktigt. Att bygga är att ta ett steg ut i det okända. Där börjar ofta nästa kapitel.