Frivilliga brandkåren är oumbärlig — höj inte tröskeln

Den frivilliga brandkåren är en del av kärnan i samhällets beredskap. När den senaste kraftiga stormen slog mot Åland under mellandagarna var de frivilliga brandkårerna avgörande för att röja vägar och elledningar och därigenom tillsammans med bland annat linjemontörer och myndighetspersonal bidra till att trygga några av samhällets basfunktioner: Framkomlighet, elektricitet och värme.

Tryggheten i att veta att någon snabbt kommer när huset brinner eller en bilolycka sker är en del av människors grundtrygghet. På många håll på Åland och i Finland bygger den tryggheten på frivilliga krafter som rycker ut och snabbt kan vara på plats. Utanför större befolkningscentrum finns i praktiken inga alternativ, de ekonomiska och mänskliga resurserna räcker helt enkelt inte till. Därför är de frivilliga brandkårerna på Åland oumbärliga.

Som så många andra ålänningar deltog jag själv i brandkårens juniorverksamhet som liten. Verksamheten är därför inte bara viktig i nödsituationer, utan också för gemenskapen i lokalsamhället. Den skapar sammanhang, engagemang och glädje, och tröskeln att delta behöver vara låg. Samtidigt har vissa kårer redan i dag svårt att rekrytera nya unga vuxna, som ofta befinner sig mitt i småbarnsår och hektiskt arbetsliv.

Därför är det avgörande att samhället inte höjer tröskeln till den frivilliga brandkåren eller inför nya krav som riskerar att få erfarna aktiva att lämna verksamheten.

Inrikesministeriet har nu berett ett förslag om att obligatoriska konditionskrav ska gälla inte bara yrkesbrandmän utan också frivilliga brandkårister. Förslaget skulle också i praktiken slå mot Åland. Motiveringen är arbetarskydd och minskad olycksrisk som i sig är viktiga mål. Samtidigt uppger ingen av de brandkårer som kontaktat mig att de känner till olyckor som berott på bristande kondition.

Jag tror alla tycker arbetarskydd, säkerhet och god kondition är viktigt. Men regler måste också utgå från verkligheten. Nya krav innebär mer byråkrati och ökade kostnader som någon måste bära. De skulle också ta tid i anspråk för frivilliga, med risken att vissa helt enkelt inte hinner. Dessutom finns aktiva som kanske inte klarar testerna, men som utför många viktiga uppgifter utan höga fysiska krav: Säkra olycksplatser, köra brand- eller tankbil och hantera logistik och ledning.

Rökdykning och exempelvis arbete på tak ska självklart kräva hög fysisk kapacitet, men alla i en brandkår behöver inte ha dessa roller. Tvärtom kräver sådana insatser också fungerande stöd runt dem som utför dem.

Många äldre brandkårister bär dessutom på ovärderlig erfarenhet och kompetens. Den har samhället inte råd att förlora, särskilt inte när prognoserna visar att de yngre åldersklasserna fortsätter minska efter många år av låga födelsetal.

Nya krav får inte släcka det frivilliga engagemang som en del av samhällets grundtrygghet vilar på. Därför behöver inrikesministeriet ta till sig kritiken och slopa förslaget.

Mats Löfström

Riksdagsledamot