Ledare
När en människa i nöd tvingas åka omväg för att lamporna är av fel sort har något gått snett, anser ledarskribenten.
Joakim Holmström
Regler ska skydda, inte riskera liv
Sjukvård » Är det rimligt att patienter i livshotande tillstånd ska behöva transporteras i flera led – bara för att markbelysningen inte är av rätt typ? EU-förordningen är säkert välmenad. Men när den innebär att helikoptrar inte får landa vid ett sjukhus (!) måste man fråga sig vad som egentligen prioriteras.
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Efter årsskiftet trädde EU-förordningen AGA M2-1 i kraft, något Ålandstidningen tidigare rapporterat. Syftet är att öka säkerheten vid sjukhushelikopterlandningar i hela unionen. I praktiken innebär det att helikoptrar i akuta ärenden inte längre får landa vid de flesta sjukhus i Finland – inklusive här.
Orsaken? Belysningen, avgränsningarna och släckningsutrustningen på plattorna uppfyller inte de nya kraven. Det finns alltså regler. De följs inte. Och då blir det ingen landning.
Det låter rimligt. Klart vi vill ha säkra landningar. Men när regler följs slaviskt sker det på bekostnad av det de ska skydda: människoliv.
För att lösa problemet har ÅHS fått dispens. Fram till 2026 tillåts den egna helikoptern och Uppsalahelikoptern fortfarande att landa vid sjukhuset. Superpuman från Finland däremot landar numera ute på flygfältet.
När regler i praktiken förhindrar vård i tid för svårt sjuka – då har systemet tappat sin kompass.
Linda Blix
Därifrån får patienten transporteras vidare med ambulans – som förstås gör sitt bästa, men som inte riktigt kan konkurrera med helikopterns direktleverans till dörren.
Det handlar om människor i livshotande tillstånd, ibland kopplade till avancerad utrustning som väger flera hundra kilo. Nu krävs fler fordon, fler händer, fler steg. Och fler minuter. Men just minuter är ofta det enda man inte har när livet står och väger.
Hittills har ingen patient kommit i kläm, enligt räddningsverket. Men det är bara en tidsfråga innan verkligheten slår hål på papperslogiken.
När två akuta larm krockar, eller när en ecmo-maskin på 350 kilo inte ryms i ambulansen, då räcker det inte med rutiner. Då behövs en landningsplats som fungerar – varje gång.
EU:s förordningar har en tendens att trilla ner över vardagen utan att riktigt ta hänsyn till hur verkligheten ser ut. AGA M2-1 är ett sådant exempel. Syftet med reglerna är att göra helikopterlandningar säkrare, och det är förstås gott. Men när regler i praktiken förhindrar vård i tid för svårt sjuka – då har systemet tappat sin kompass.
Förordningen är inte ny. Den har varit känd länge. Ändå har det behövts en dispens för att vården ska fungera. Det säger något, både om regelverket och om hur dåligt det är anpassat till verkligheten.
Ett undantag finns. Vi kan andas ut, men kanske borde vi snarare börja svettas. Vad händer efter 2026? Ska alla helikoptrar då styras till flygfältet, med extra transporter och risk för fördröjning? Har vi då hunnit bygga om, investera, rusta? Eller står vi där igen, med samma problem, och ber om mer tid?
Vissa saker får ta tid. Infrastrukturprojekt, planläggning, politiska kompromisser. Men livräddande vård får inte stå på vänt, vare sig på grund av pengar eller paragrafkrångel. Den måste fungera.
