Är Åland redo för världspolitiken?

Knappt hade lördagens ledare, där bland annat USA:s nya säkerhetsstrategi avhandlades, publicerats förrän amerikanska styrkor slog till mot Venezuelas diktator Nicolás Maduro och grep honom och hans fru för att ställa dem inför rätta i New York.

Under lördagens presskonferens, och därpå följande intervjuer, har det dock med tydlighet blivit klart att insatsen i Venezuela inte primärt handlar om att befria det venezuelanska folket från en ond och vålsam despot, utan i betydligt högre grad handlar om olja och sällsynta, värdefulla jordartsmetaller. ”We will run the country”, konstaterade USA:s president Donald Trump i en imperalistisk segeryra världen inte sett maken till på mången år.

Att USA tagit sig rätten att bryta folkrätten på en rad punkter var inget man sticker under stol med, tvärt om förklarade utrikesminister Marco Rubio att den nya strategin gav USA rätt att göra i princip vad man vill om det tjänar USA:s syften. 

För oss andra innebär det en ny världsordning, både globalt och lokalt.

Globalt riskerar USA:s (nygamla, ska sägas – man lutar sig mot Monroedoktrinen från 1823 som slår fast att USA är den dominerande makten i de två amerikanska världsdelarna) doktrin att öppna en pandoras ask där den militärt starke kan ge sig rätten att bestämma över den svagare. För vad kan i framtiden hindra Ryssland, Kina eller Iran att göra lite som man i sina respektive grannskap vill med samma motiveringar som Trump? Inte mycket.

Men lokalt då? Jo, det dröjde ju inte länge innan fokus för det amerikanska intresset skiftade från det redan besegrade (?) Venezuela till Colombia (som nu pekas ut som en knarkterroriststat i samma ordalag som sitt grannland) och Grönland.

Trumps vice stabschef, sålunda en av hans allra viktigaste och mäktigaste rådgivare, Stephen Millers fru, Katie Miller, lade redan några timmar efter insatsen i Venezuela ut en bild på sociala mediet X där Grönland färgats i den amerikanska flaggans färger, och med den enda kommentaren ”Snart”. Donald Trump fyllde därefter på i flertalet intervjuer med att upprepa sitt gamla mantra om att USA behöver ta Grönland av säkerhetspolitiska skäl, och anklagade Danmark för att inte göra sitt jobb att försvara Grönland tillräckligt väl.

Den danska reaktionen var snabb och tydlig: Grönland är vårt, lägg av. Danmarks statsminister Mette Frederiksen konstaterade att om USA angriper Grönland, en Natoallierad, är det slutet för alliansen. Hon och Danmark har fått stöd av EU, även om de nordiska ledarna har haft förvånansvärt och anmärkningsvärt svårt att nämna USA som den hotande makten.

Huruvida Donald Trump kommer att sätta sina ord till handling och faktiskt annektera Grönland är oklart – men med Donald Trump vid makten är det dessvärre fullt möjligt. EU, och dess medlemsländer som också är Natoländer, kommer vara avgörande i frågan. Men också Nordiska rådet kommer vara en viktig part i försvaret av Danmarks och Grönlands suveränitet.

Från och med den första januari i år har Nordens tre självstyrande områden, Grönland, Färöarna och Åland, fasta platser i Nordiska rådets presidium. Det är ett viktigt steg för NR, och ett än viktigare för Åland. Men det innebär också nya krav på lagting och landskapsregering. Utrikespolitik blir nu en del av den åländska politiken.

Och knappast kunde läget ha varit mer allvarligt när Åland nu ger sig ut på dessa nya vatten. Världsordningen så som vi känt den sedan andra världskriget har satts i gungning av en amerikansk president som visar tydligt att de demokratiska värdena är underställda de affärsmässiga, som hävdar den starkes rätt och inte bryr sig nämnvärt om konsekvenser. På de premisserna ska nu åländska politiker hjälpa till att navigera ett nordiskt samarbete där en av fem nationer är satt under press på ett sätt vi inte sett på 80 år.

Är självstyrelsen redo för sitt nya uppdrag – och den nya värld som växer fram?